Både fullträffar och slarv på Laberos jubileum

Ändå är denna jubileumsturné inte riktigt så tjusig och påkostad som man kanske hade kunnat vänta sig. Rekvisitan är (åtminstone med Laberomått mätt) rätt spartansk och flera av numren har vi faktiskt sett förr.
Upprepningarna skulle nog kännas mer på sin plats om Joe Labero gjorde mer väsen av själva jubileumstanken. Det är 20 år sedan han fick sitt genombrott med en show på Berns, men om den eller åren som gått får vi i publiken egentligen inte veta särskilt mycket.
I stället bjuds vi på en rätt osorterad blandning av magiska konster – somliga rätt förutsägbara och andra imponerande omöjliga.
Några av de enklare numren hör faktiskt till de bästa. Joe Labero låter spelkort byta plats och viker hundralappar till femhundralappar med en lätthet och fingerfärdighet som avslöjar hans storhet som magiker.
Däremot är han sämre på det där med tajming och humoristiskt finlir. Ofta skyndar han igenom sina trick med ett tempo som gör att man knappt hinner med. Labero skulle vinna på att bygga upp våra förväntningar lite mer och våga dra ut på de dramatiska ögonblicken. Nu känns det nästan lite... slarvigt.
Några av de gamla trotjänarnumren borde också få gå i pension. Knivkastarnumrets lurendrejerier är bara roliga första gången man ser dem och varenda kotte i publiken vet faktiskt hur man får till synes hela stålringar att länka i varandra. ”Det är osynliga hål i dem”, väser mitt sjuåriga showsällskap redan innan Labero ens hunnit börja sitt ringnummer.
Andra nummer är så effektfulla att man verkligen misstror sina egna ögon och sinnen. Som när Labero lånar en mobiltelefon från en ung tjej i publiken, bearbetar den med slägga, vattenbad och eld för att sedan trolla fram den igen ur en nybakad pizza. Hur sjutton bär han sig åt?
Eller när han i det storslagna finalnumret låter assistenten Anna sväva flera meter upp i luften och därefter flyger efter själv. Det är klart att man förstår att det är nån slags lyftanordning inblandad, men det gör det inte mindre imponerande.
Men wow-effekterna är lite för få och helhetsintrycket aningen ojämnt. Det är som om Joe Labero lite på en höft valt ut några gamla nummer han fortfarande känner sig hyggligt nöjd med och kryddat dem med en par riktiga fullträffar men inte hunnit fundera på hur helheten ska paketeras ordentligt.
Lite mer än så förväntar jag mig faktiskt av en jubileumsshow. Även om jag fortfarande är djupt imponerad av det där mobiltelefontricket.