Både sång och cirkuskonst

Nå, så lätt är det inte att lära sig denna typiskt italienska vackra sångkonst, som orden betyder och som kräver perfekt kontroll över stämband och andning. Och iskalla nerver för att klara alla vokala cirkuskonster och alla långa fraser utan chans att andas. Samtidigt som rösten ska kunna uttrycka de mest skiftande känslor. Glansperioden för belcanto var början på 1800-talet inom operan med Rossini, Bellini och Donizetti.
Men de virtuosa koloraturerna har sina rötter i barocken när inte minst kastratsångare som Farinelli slog världen med häpnad och utmanade starka instrument som trumpet i vem som kunde sjunga/spela högst och längst.
Den som egentligen ska föreläsa är förstås Katarina Pilotti, som har skrivit en masteruppsats i ämnet och i samma veva lagt om sin röst för just belcanto-sång.
I går var hon i Nyköping med sin pianist Jan-Erik Sandvik och bjöd på olika varianter och på olika språk av denna spännande repertoar som rätt sällan hörs i dag live.
I mina öron blev dock behållningen lite blandad.
Som alltid tidigare visste hon precis vad varje sång eller aria handlade om och kunde därför presentera den kort men ändå mycket givande.
Men i början med Mozart-sångerna var det som om tekniken kom i vägen för de i grunden pastellfärgade rokokokänslorna av glädje och leende frid. Gärna enklare om det går. Helt annat blev det när uttrycken matchade musikens intensitet och naturliga flöde med Puccini och flickans bön till kära lilla pappsen i ”O, mio babbino caro” att hon ska få den man hon vill. Bra!
Spännande på riktigt blev det med Ofelias vansinnesscen på franska ur operan om Hamlet. Man kan fundera länge över alla sådana scener i den tidens operor, när kvinnor utsätts för chocker så de mister sans och vett, och vad de säger om könsrollerna i ett framväxande borgerligt samhälle. Men svindlande musik blev det ofta och svindlande höjdtoner.
Här finns dock ett problem och fanns i går också: att sångerskan helst ska vara suverän. I går hördes och kändes en del av kamp med allt det svåra som skulle sjungas.
Mer vansinne kom efter paus med Bellinis hjältinnor Amina och Elvira och där gladde Pilotti med mer av det suveräna i de långa linjerna och kontrollen över svällande och bortdöende höjdtoner.
I andra avdelningen blev annars Gildas aria en uppvärmare för röstens höjd och klang till Rossini och Rosinas berömda cavatina, där nästan allt satt på plats till en stor uppvisning, aftonens allra bästa.
Jan-Erik Sandvik var som pianist bergsäker och följsam, möjligen onödigt diskret, och med underbart vacker klang och sångbarhet i Chopin-nocturnen op 9 nr 1.