Fixit, Grexit, Quitaly, Super Mario och piigs-länder som grymtar. De språkliga lustigheterna har paradoxalt nog inte varit någon bristvara i nyhetsströmmen från krisens Europa. Nu tror förvisso de flesta politiker och experter att risken för så kallad eurover kan avskrivas. Men att läget är fortsatt skarpt blev tydligt på toppmötet i Bryssel som inleddes i går.
I dag diskuterar medlemsländernas ledare om en bankunion ska skapas som ger Europeiska centralbanken (ECB) kontroll över EU-ländernas banker samt om euroländerna ska få ett tvingande budgetkontrakt och därtill en extrabudget.
EU:s två giganter, Tysklands ledare Angela Merkel och franske kollegan Françoise Hollande, gick till förhandlingsbordet med vitt skilda målsättningar. Tyskan förlorade sin politiske parhäst när Nicolas Sarkozy lämnade Frankrikes presidentpost och i takt med att krisen eskalerat har det blivit än svårare för unionens storspelare att komma överens.
Merkel fortsätter att tvärvägra Hollandes förslag om euroobligationer och ökat gemensamt ansvar för skuldbergen. Förbundskanslern vill i stället att en så kallad superkommissionär ska få makt att underkänna ländernas budgetar om de inte lever upp till EU:s stabilitets- och tillväxtpakt.
Uppe i norr manar Sverige och Danmark till sans och reson. Genomför först de beslutade reformerna och kör inte över de nationella parlamenten, skrev statsministrarna Fredrik Reinfeldt och Helle Thorning-Schmidt i DN i går (18/10). Frågetecken väcks om en nyvaknad EU-skepsis.
Och i Storbritannien har de kroniskt starka antipatierna eskalerat. I veckan gick premiärminister David Cameron euroskeptikerna till mötes med utfästelser att hoppa av delar av det rättsliga EU-samarbetet.
Det blir allt tydligare att Europaprojektet måste förgrena sig för att röra sig framåt. Eurozonen behöver täppa igen de hål som missades i euforin för över tio år sedan. Valutasamarbetet förutsätter en fiskal union, djupare ekonomisk integrering och striktare kontroll. Här får euroländerna ett demokratiskt problem som skulle bli akut med Merkels superkommissionär. Men det politiska unionsbygget måste komma ikapp anno 2012. I praktiken betyder det mindre makt till nationella regeringar och parlament i de länder som delar valuta.
Om Europas ekonomi ska börja blomstra igen väntar några brutala år för eurozonens invånare och politiska maktstrukturer.