Evert Taube sitter fast rotad i de flesta svenskars hjärtans djup, och vad vore fest och allsång utan hans visor. På senare decennier har också lärda forskare visat hur han var en medveten poet och berättare med god kännedom om versmått och mytologi.
Lite av detta sista kunde kanske ytterligare berikat kvällen i går i fullsatt Folkhögskoleaula. Men det räckte annars utan vidare till en trevlig och mycket musikantisk dryg timme.
Visgruppen Gott&Blandat kan nämligen sin Evert Taube och satsade ungefär till hälften på det välkända så att publiken skulle kunna sjunga med.
Ja, redan från börjar stod det klart att det där med vals med komp av gitarr och dragspel och enkelt stadiga bastoner skulle bli bland det bästa. Sålunda dansade Rönnerdal vackert bland alla blommor i månaden maj som snart ska bli sommar, den årstid som vi med Evert drömmer ska vara för evigt.
Likaså lät det dansant om Rosa på bal och med verklig élan om Calle Schewen och drömmen om den eviga ungdomen. Och när Ellinor dansade var det frestande av följa textens uppmaning att bara blunda och höra musiken.
Ibland hade jag velat ta ner elbasen lite och lyfta upp sången med mer text och värme. Men som bäst i Pepita dansar lät den lite som Lasse Berghagen. Country-stuket där fick mig att lite haja till. Men sen i Inbjudan till Bohuslän fattade jag poängen med att låta lite som Hootenanny. Kul!
De riktigt stora berättande sjömansvisorna var inte med, tyvärr, men i stället fick vi en del mindre välkänt. Som den spralliga om telegrafisten som fått elektricitet.
Mest i minnet kommer ändå att stanna de känsligaste sångerna, om natt i Ligurien, om Fragancia. Och förstås Sov på min arm.