Barbro Holmberg flyr det verkliga problemet

Socialdemokraternas lösning på den undermåliga integrationspolitiken är att dra ned på de asylsökandes rättigheter. Bidraget för den som ordnar eget boende ska bort och ytterligare åtgärder för att asylsökande inte ska flytta till vissa kommuner. För migrationsminister Barbro Holmberg är åtgärden ett sätt att, hör och häpna, öka valmöjligheterna för asylsökande. Genom att begränsa urvalet ska det bli mer att välja på? Lös den gåtan, den som kan.
Dessutom är regeringen sur för att samarbetspartierna inte vill vara med och ta bort möjligheten för en asylsökande att få sitt fall omprövat efter avslag.
Regeringen petar i detaljerna medan man står initiativlös inför det grundläggande problemet. Det handlar inte om var asylsökande bor eller om människor på flykt ska ha rätt att överklaga ett beslut. Det handlar om möjligheterna att komma in i arbetslivet via anställning eller företagande. I en undersökning mellan sju jämförbara europeiska länder är Sverige näst sämst vad gäller sysselsättning för invandrade från utanför Europa, exempelvis. På arbetet tar man plats i samhällets vardag. Genom egen försörjning ökar friheten och valmöjligheterna, exempelvis vad gäller boende. Fast med Holmbergs argumentation låter det som om segrationen främst är ett problem för de drabbade storstadskommunerna.

Åtgärder mot dold diskriminering i arbetslivet, där människor med utländsk bakgrund sorteras bort vid jobbtillsättningar eller att de aldrig får en chans till ett jobb som motsvarar deras utbildning och kompetens, är det akuta. Kampen mot utanförskap och segregation måste främst föras den vägen. Att denna diskriminering är utbredd och närmast systematisk antyds i forskning och statistik, men hur pass utbredd och systematisk den är har ingen hittills kunnat visa.

Bara en regering som länge fört en misslyckad politik, och söker fly ansvaret, skulle ens försöka påskina att det inte är fel på åtgärderna eller systemet utan på människorna som hamnar där. Oviljan att göra upp med misslyckandena har sitt pris. Ytterligare människor hamnar vid sidan om i gråzonen när de i stället kunde ha bidragit med sitt kunnande och sin kompetens.
För att bryta segregationen måste vi våga fokusera på att förbättra för dem som beviljats asyl och se till att de får likvärdiga förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden, att kunna påverka sin egen vardag och drömma om en framtid.