Barn på kvinnokliniken
Jag läste häromdagen någonting som fick mej att brista ut i skratt: Barnläkare vantrivs - flyr lasarettet.
Jag trivdes, det var en vänlig stämning och ibland tänkte man inte ens på att man hade ont. Det kändes nästan som att vara hemma.
Att varje kväll skiljas från denna vänlighet och värme för att rullas upp till kvinnokliniken med dess kala väggar och skrikande ungar obeskrivligt hemskt. Att ligga där och se dessa barnmorskor komma in med ett utryck av nej, ännu ett objekt att ta hand om fick mej att känna mej som en stor belastning och oönskad bara för ett glas vatten.
Att som 15-åring ligga på avdelningen för nyblivna mammor kändes så fel, jag hörde inte hemma i denna förvirrande miljö.
Jag minns att det var en liten kille på 3-4 år som låg bredvid ett par nätter, det fanns inte ens några små brandbilar för honom att leka med, inte en enda leksak bara två stolar och ett bord med en dammig duk på. Inga roliga figurer att studera innan man somnade, ingen som hade tid, ingen som ville prata, ingen att hålla handen Om jag hade kunnat, skulle jag ha flytt jag med.
Varför stänga igen någonting som verkligen behövs?
Vilket är viktigast; barn och ungdomar eller pengar?
Josefine Karlsson
Så jobbar vi med nyheter