Bäst när det gäller nu även i Sverige
Det fanns en tid när svenska landslag var bäst i världen innan tävlingarna. Nu behöver inte upphaussade halvstjärnor krypa till korset längre. Numera finns det fog för optimismen.
Kajsa Bergqvist var bäst när det gällde hon också. Okej, ett brons var kanske inte vad vi hade drömt om eller hoppats på men det var vad vi fick och i ljuset av det som hänt var ett brons en fantastisk prestation.
Kajsa fick till en präktig fullträff när hon hoppade 2.06 i Eberstadt i somras men annars har säsongen mest handlat om ömmande hälsenor och sargat självförtroende.
Ingen visste var hon stod när hon kom till Paris, allra minst Kajsa själv, men hon tog sig till final och hon var så bra hon bara kunde när det gällde som allra mest.
Hon tog 1.98 hårt pressad i sista försöket och hon gick för guld när hon sparade två hopp till 2.04. Hon var så långt från att vika ned sig som man rimligen kan komma. För bara några år sedan hade vi jublat högt över en enda svensk medalj i ett friidrotts-VM.
Dessutom; Hestrie Cloete. Det syntes tidigt att den här höjdhoppsfinalen var sydafrikanskans och att den var det till den milda grad att Kajsa och de andra hade kunnat överträffa sig själva och ändå gå en match om silvret.
Hestrie Cloete gör en rätt knepig rörelse med armarna innan hon hoppar och jag vet inte vad den ska vara bra för men den är rätt lustig att titta på. Själv är jag inte säker på att jag fortfarande hade stått upp om jag försökt mig på den där rörelsen i hög fart på väg mot en höjdhoppsribba.
Det här var Sydafrikas andra höjdhoppsguld i VM. Man kan fundera på Hollands roll i framgången. Holland lär ju ha världens längsta människor och höjdhopp är en gren där storleken onekligen har en viss betydelse (lilleputten Stefan Holm undantaget). Den historiska koppligen mellan länderna är stark. Kanske är det holländsk väderkvarn Hestrie Cloete leker när hon springer fram mot ribban?
Förmodligen har de holl-ländska generna lika mycket att göra med framgången som tulpaner.
I stället har vi en situation som faktiskt kan jämföras med det under som är svensk friidrott. Jag är inte säker på att Hestrie Cloete hade hoppat så fantastiskt utan Jacques Freitags guld i herrarnas höjdhopp. Jag är inte säker på att Patrik Kristiansson hade tagit medalj utan Carolina Klüfts magiska insats i sjukampen. Hjältedåd inspirerar och gör korvkaka av de psykologiska spärrar som talar om för oss att saker och ting inte är genomförbara. Det kan gälla i smått (individuella prestationer på enskilda mästerskap) och det kan gälla i stort (tioårsperioder av exempellösa framgångar för en viss nation i en viss idrott).
Det är inte lätt att ta sig upp på toppen och det är inte lätt att stanna kvar. Det är inte många år sedan vi kastade avundsjuka blickar på det norska friidrottsundret och där återstår det numera bara spillror och elände.
Nu är det Sverige som regerar och det har varit några fantastiska veckor. Kajsa Bergqvist vann inte guld men hon stod upp och skänkte oss ytterligare några underhållande halvtimmar framför dumburken. Egentligen hade bara Carolina Klüft varit nog. Snacka om att visa vägen och inspirera. Den tjejens sätt är något att minnas och ta med sig in den dimma som heter november.
Så jobbar vi med nyheter