Att de tjänar pengar och gör det i en värld utan insyn gör att misstron växer. Förrädarna i finansvärlden är champagnedrickande skitstövlar, är slutsatsen många drar.
Men varför beter sig risktagarna så här, och vilka är de egentligen? Det finns minst en person som inte gör det enkelt för sig. I stället för att kategoriskt hata försöker han ta sig under skinnet på finansvärldens människor. Han heter Joris Luyendijk och delar med sig av sina spaningar på den brittiska tidningen the Guardians webbplats, på bloggen med den föga verklighetsfrånvända titeln The Joris Luyendijk banking blog.
Joris Luyendijk vet ingenting om banker. Han ställer förutsättningslösa och naiva frågor till anonyma källor: vad gör du på dagarna, varför är du vegetarian, varför blev du ihop med din pojkvän? Porträtt av dem som köper och säljer aktier för hundratals miljoner pund innan lunch tonar fram. Man får veta att om man beställer en viss flaska vin på en viss bar i London kommer inte bartendern korka upp utan diskret leverera ett gram kokain. Kvinnliga medarbetares bakdelar betygsätts med poängkort på kontoren, och Lilla sjöjungfrun är inte en tecknad film utan ett mångmiljonerskontrakt som ska skrivas på vid midnatt.
Bloggen ger hårresande och skrattretande insikter om hur ett antal individer tänker och vad som driver dem. Inte för att det måste vara något att applådera. Men att utmana sina fördomar om människor man föraktar är att ställa sig över populistiska slutsatser.
Bekvämt att hata det avlägsna
Tror du att de som jobbar inom finansbranschen är skrupelfria profitjägare som skulle byta bort sina barn mot höjda bonusar? De senaste åren har det funnits skäl att betvivla verklighetsförankringen hos dem som beviljat lån utan säkerheter och betalat ut bonusar när sparare går på knäna.
Så jobbar vi med nyheter