Belinda föddes med ett ovanligt och allvarligt hjärtfel. I hennes hjärta fanns flera hål mellan hjärtats kammare och förmak. Aortan och lungartären hade bytt plats och båda hade hamnat i höger kammare i stället för i varsin. Dessutom var vänster kammare alldeles för liten.
Under sin uppväxt fick Eskilstunatjejen genomgå en rad hjärtoperationer. På utsidan syntes ingenting – om man inte tittade på magen där hon hade ärr och där en pacemaker buktade ut under huden. Den opererades in när Belinda var fem. Men Belinda orkade långt mindre än sina jämnåriga kompisar och hade svårt att hänga med på alla aktiviteter, både i skolan och utanför.
Och det skulle bli ännu jobbigare.
– När jag var åtta fick jag fistlar i lungorna, så den ena lungan kollapsade. Jag hade bara en och en halv fungerande lunga så det blev jobbigare att andas. Jag blev trött jättefort och det blev ännu svårare att vara med på saker.
Trots hjärtproblemen lyckades Belinda lära sig rida. Hon älskade hästar och ridning och fick sin första häst när hon var sju.
– Men jag kunde inte rida så länge. Jag blev blå om läpparna av ansträngningen, men jag tyckte så mycket om det så jag fortsatte ändå. Jag blev jättetrött men ville så gärna rida.
Kunde du hålla på med fler aktiviteter?
– Jag ville dansa och klättra men orkade inte, så jag satsade bara på ridning.
En permobil blev ett bra hjälpmedel. Med den kunde hon åka till skolan och följa med på utflykter i skolan.
Men på högstadiet var det inte så roligt att åka runt i en permobil längre.
– Jag tyckte att det var pinsamt så jag började gå i stället, trots att det var jättejobbigt.
För att slippa alla trappor på Stålforsskolan fick hon en egen hissnyckel.
Men för två år sedan ställdes hon till sist inför faktum: hon behövde ett nytt hjärta för att överleva.
I början tänkte hon på det hela tiden, men allt eftersom månaderna gick glömde hon bort det. Helt ur glömska föll det dock inte, förstås. Livet präglades ändå en del av det kommande hjärtbytet som skulle bli hennes nionde operation. Nu var hon uppsatt på väntelistan för ett nytt organ.
– Det blev mycket planering. Jag var tvungen att alltid ha på mobilen ifall de skulle ringa och vi fick inte åka för långt, inte utanför Sverige.
Belinda minns i detalj dagen då samtalet från organkoordinatorn i Göteborg kom.
Det var på kvällen måndagen den 2 maj 2011. Hon hade nyss kommit hem från stallet och satt i sitt rum när telefonen ringde.
– Min storebror Anton svarade. Jag gick ut i hallen där han stod och pratade. Anton bara tittade på mig. Då förstod jag.
Trots att Belinda vetat om att det kunde bli en operation vilken dag som helst kom det som en chock när de väl ringde.
– Jag gick in på toan och grät. Det var väldigt blandade känslor – sorg, rädsla och glädje. Jag var glad men samtidigt orolig och rädd.
Ingen hade sagt det rakt ut men Belinda visste att det var dags.
– Sen fick pappa telefonen. Han nickade till mig att det var de som ringde.
Nu gällde det att snabbt göra sig klar för avfärd.
– Mamma hjälpte mig att packa och jag satt och grät och ringde kompisar. De grät och blev jätteoroliga. De ville komma och träffa mig men jag hann inte.
Vad var du mest orolig för?
– För att jag inte skulle överleva operationen eller att det skulle gå dåligt efteråt. Det är ju en stor operation.
20–30 minuter senare stod ambulansen utanför huset i Hällby. Belindas bröder grät när de sa hejdå.
Efter en kvarts ambulansfärd klev Belinda och hennes föräldrar på flyget till Göteborg och Drottning Silvias barnsjukhus.
– Jag grät tills jag satte mig i flygplanet. Då blev jag glad. Orolig men lugn.
Det hade hunnit bli natt, klockan var tolv, när allt var färdigt för operation. Då hade Belinda hunnit vara på sjukhuset i några timmar.
I 18 timmar arbetade kirurgerna med hjärtbytet. Därefter fick Belinda ligga nedsövd med öppen bröstkorg i en och en halv vecka.
– Det var lite svullet i början så de kunde inte stänga direkt.
Stängningen av bröstkorgen blev hennes tionde operation.
Bortsett från komplikationer med vätska i lungorna gick transplantationen bra.
– Det känns skönt att jag överlevde. När jag satt i flygplanet till sjukhuset tänkte jag att "jag kommer att överleva" och det gjorde jag, säger Belinda.
Som en oväntad följd av hjärtbytet repade sig också Belindas kollapsade lunga.
När hon kom hem från sjukhuset en och en halv månad senare hade hon så mycket energi att hon gick ut i trädgården och hoppade över pinnar – bara för att bli av med energi. För första gången i livet kände hon sig också varm i kroppen på ett nytt sätt. Cirkulationen hade kommit i gång.
Rida fick hon dock vänta med, eftersom bröstbenet var nedfilat och tunt efter operationen.
– Men jag åkte direkt ut till min häst när jag kom hem. Jag fick inte rida alls egentligen men det gick jag inte med på så läkaren sa "vänta en månad". Sen skulle jag ta det lugnt, men det gjorde jag inte heller...
Hjärtat mådde bra och verkade vilja vara kvar i kroppen.
Men ett halvår senare kom bakslaget.
– Jag fick ont i mitt ben. De trodde att det var växtvärk men det gjorde bara ondare och ondare. Det gjorde så ont att jag låg och skrek på nätterna. Jag ville inte leva längre.
Först när hon fick ett anfall på Mälarsjukhuset, där hon på grund av infektionskänsligheten gick i skolan, började vårdpersonalen förstå att det var allvar.
På Drottning Silvias barnsjukhus konstaterades att Belinda drabbats av cancer, lymfom, till följd av sitt låga immunförsvar som hon fått av medicinerna efter transplantationen.
Efter ett halvårs behandling med cellgifter försvann cancercellerna och nu mår Belinda bra. Så bra att hon nu klarar av att gå på ridsportgymnasiet i Strömsholm – en dröm hon haft länge. Hade det inte varit för det nya hjärtat hade hon inte varit där.
Fortfarande blir hon dock lättare sjuk än andra och just nu måste hon varje dag ta sprutor i benet med blodförtunnande, eftersom hon drabbats av proppar i lungorna.
– När de är borta ska jag tatuera mig. Här på skuldran.
"I will keep fighting until the day I die" ska det stå. Har man träffat Belinda tvivlar man inte på att de orden stämmer.
– Jag ser fram emot ett bättre liv. Jag kommer att kunna få barn. Det hade jag inte kunnat om jag inte hade bytt hjärta.