Belmondo som töväder i Sibirien
Andrei MakineKärlek vid floden Amur av Andrei Makine Översättning: Ulla BruncronaNorstedts förlag
Jo, den sibiriska kyla som Andrei Makine beskriver är av särskilt slag,den får bensinen att frysa till vitt pulver i tankarna och pojkarnas spottloskor klingar av is när de träffar marken. Djupt innanför människornas påbyltade kroppar lever kärleken på undantag. I ett samhälle som mest minns krig, umbäranden och elände är kärleken mest av allt en parningsakt, en fråga om att sätta på. Dock finns en annan kärlek.
Det förstår tidigt pojkarna Samuraj, Utkin och så berättarjaget själv. Tre pojkar som fyller dagarna med liv och upptäckter i en liten by längst bort i öster, vid Amur på gränsen till Kina. Jo, tajgan är oändlig, snön driver sina stormar över stugornas skorstenar och folk får gräva sig upp ur husen, genom ett vitt och fruset universum.
Upp till ett liv där ovanför, ett liv där bara snön är oskuldsfull. Det ryktas att lärarinnan blir påsatt i lastbilschaufförernas hytter, och man diskuterar hur så starka känslor kan rymmas i en så förfrusen och torr kropp.
Andrei Makine kan ibland sväva bort i ett tonfall som är så drömskt att verkligheten förlorar sina konturer, han är en beskrivare av känslolandskap, mer än en realistisk berättare om en pojkes uppväxt i Sibiriens 1950- och 60-tal. Som samhällsskildrare tar han sig in via känslorna, stämningarna, det som är bisak hos realistiska fantaster. Hos Makine är det huvudsak. Hans figurer kan vara ryskt högstämda och samtidigt sönderfallna, de har samma våldsamma kontraster som Dostojevskijs tragiska hjältar.
Den sibiriska våren är stark och oemotståndligt. Märkligt nog förebådas den av våldsamma, men milda snöfall varefter vintern bryter nacken. Våren är lika oövervinnelig som en gammal film med Jean Paul Belmondo. En sådan film om en fransk hjälte som överlever allt, som är klok, djärv och ädel. En sådan film som visas på biodukarna i Nerlug, den lilla staden intill.
Belmondo blir tövädret i de sibiriska hjärtana. Han blir allt som fattas de unga pojkarna, förebild, utmaning, fadersfigur eftersom ingen av dem har en riktig fader. Och hans kvinnor sen, gudinnor med glänsande lår, halvt blottade barmar och ögon som lovar paradiset. Belmondo går för utsålda hus i månader, och de unga hjältarna impregnerar sig med hans scener inte bara en, utan arton gånger.
Därefter är allt förändrat. Den stora vandringen västerut kan börja, med Belmondo som vägljus. Med emigrationens stora förlust som gemensamt öde även om den jordiska framgången för de tre barndomsvännerna blir högst olika. I Väst var Belmondo bara en i raden av konstgjorda agenthjältar, längst borta i den politiska och sibiriska kölden blev han en saga, en saga som fyllde den sibiriska himlen med löften om någonting djupt mänskligt. Kärlek, spänning, mänskliga möjligheter. Han blev det oavsiktlig som förlöser mer än all pedagogisk eller politisk välvilja i världen.
Belmondo kom, skriver Makine, när skillnaden mellan nuet och den utlovade framtiden höll på att göra oss obotligt schizofrena. Så uttalat politiskt skriver han sällan. Men meningen blottar sprickan som till slut fick Sovjetunionen att rämna. Och närma sig det Väst som en gång uppenbarade sig i form av en leende Jean Paul Belmondo. Stark, fräck och tillsynes oövervinnelig.
Så jobbar vi med nyheter