Berättelsen om ett renare landskap

På sin väg mot Östersjön flyter Emån genom ett vackert småländskt landskap. Ån, ett av södra Sveriges mest värdefulla vattendrag, är närmare 22 mil lång och bara någon mil innan den når Kalmarsun i höjd med Påskallavik passerar den det lilla samhället Fliseryd i Mönsterås kommun. Kommunen är sedan länge ett starkt centerfäste, numera har partiet närmast egen majoritet i kommunfullmäktige och kommunen kännetecknas av ett aktivt demokratiarbete för att minimera avstånden mellan väljare och valda.

Strax intill samhället ligger Jungnerholmarna. Det är idag ett vackert strövområde som erbjuder rekreation och motion där ån grenar sig fram mellan holmarna på väg österut. Det har inte alltid varit så.
Området var i början på förra seklet plats för den så kallade Jungnerfabriken och här tillverkades civilingenjör Waldemar Jungners 1890-talsuppfinning, den laddningsbara alkaliska ackumulatorn. Fabriken skapade stor tillväxt i bygden och verksamheten fick sin plats på världskartan. Batterier var intimt förknippade med förutsättningarna för den industriella utvecklingen och Jungnerackumulatorn blev en dåtida internationell succé, eftersom den kunde göras både mindre och lättare än en blyackumulator av samma kapacitet.

Men det hade sitt pris. Människor och natur påverkades naturligtvis av de ämnen som hanterades i samband med tillverkningen. Fabriken försvann 1976. Men föroreningarna blev kvar. Till skillnad från det som nu avslöjats i Sjösaskandalen fanns här inga nedgrävda gamla tunnor i marken. Men de gamla fabriksbyggnaderna och marken runtomkring var kraft förorenade av tungmetaller som kadmium, bly och nickel. Det vackra landskapet var både ohälsosamt och förgiftat.
1992 beslöt så Mönsterås kommun att köpa in Jungnerholmarna-området av miljöpolitiska skäl. Kommunalrådet Roland Åkesson (c) minns att det inte gjordes utan protester från vänsteroppositionen som inte ansåg det vara värt att satsa pengar på. Idag är tonen en annan.

Målet var att sanera området och göra det möjligt för människor att fritt vistas i trakterna och att minimera läckaget av tungmetaller ut i vattendragen. Det var väl anpassat i tiden, på den tiden stod staten för hela kostnaden för den här typen av stora, kostsamma saneringsprojekt. Idag hade kommunen behövt betala en tiondel av kostnaderna.
Men även om vi inte hade varit förtjusta i att betala de miljoner vi fått på vår lott idag, hade vi ändå varit tvungna att göra det. Som kommun har man ett övergripande ansvar för miljön som även om det kostar måste tas, förklarar Åkesson och påpekar att arbetet dessutom genererar arbetstillfällen i kommunen. Inte minst lastbilscentralen hade fullt upp att göra.
Totalt sanerades närmare 40 000 kvadratmeter mark och 20 byggnader på Jugnerholmarna i ett tämligen banbrytande projekt för en kostnad på mer än 60 miljoner kronor. Endast ett fåtal av byggnaderna kunde bevaras. Det industrihistoriska intresset fick vika på foten för miljön. Föroreningarna fraktades iväg och deponerades. Kvar på Jungnerholmarna blev de renade jordmassorna som användes som fyllnadsmaterial och därefter täcktes med ny kalkberikad jord. Ett restaurerat landskap ersatte det gamla. Kvar finns resterna och minnena av en svunnen industriepok i Sveriges historia och ett välmående landskap till glädje för alla kommuninvånare.
Och Jungnerholmarna kommer att associeras med fiske och ekoturism, inte föroreningar.