Sex unga män klädda i patriotiska symboler filmade attacken samtidigt som de skrek obscena ord. Händelsen säger något centralt både om feminismens ställning och det debattklimat som fortfarande råder i Ryssland.
Gessens skildring är inte den första boken om Pussy Riot men en av de mer utförliga. Den tar sin början då hon tillsammans med Nadja Tolokonnikovas familj beger sig till fängelset där Nadja då ännu sitter fängslad. Den så kallade Punkbönen i Kristus Frälsarens katedral i Moskva ledde till att Nadja och två av de andra medlemmarna dömdes till fleråriga fängelsestraff.
Masha Gessen skriver personligt och engagerat, ofta temperamentsfullt. Att hon själv är feminist framgår tydligt, här och var går hon till personligt angrepp mot patriarkala män i berättelsen, däribland Nadjas pappa Andrej som hon kallar omogen och otålig. Till en början gör utfallen mig konfunderad men jag förstår när jag läser vidare att det hon gör är att skriva fram en bred fond där det ryska samhället avslöjar både sina patriarkala och kontrollerande drag, sen kan de handla om myndighetsutövning eller fäders sätt att uppfostra sina döttrar.
Därefter backas bandet och vi får skildringar av Nadjas – liksom de två andra huvudpersonernas Jekaterina Samutsevitj och Maria Aljochinas – bakgrunder. Boken handlar med andra ord inte bara om Pussy Riot utan lika mycket om vägen dit.
Nadja visar sig vara en teoretiskt begåvad ung kvinna som tidigare var en av medlemmarna i en konstnärsgrupp kallad Vojna (krig). Även om Vojna inte hade samma feministiska inriktning som det senare Pussy Riot var avsikten att belysa missförhållanden i det ryska samhället. Gruppen kunde gömma sig vid vägkanten där trafikpoliser stoppade bilar för att tvinga till sig mutor. När polismannen sen fått bilisten att veva ned rutan rusade de fram och låtsades vara hans hungrande familj och bad honom kräva mer pengar medan alltihop filmades.
Ibland blixtrar Gessen till i kärnfulla, träffande analyser. Hon skriver att den offentliga retoriken i alla samhällen i viss mån handlar om lögn, men att de riktigt kusliga samhällena utmärks av att samtalet blir en övning i att få orden att betyda sina motsatser. Den modige blir en förrädare, den gode ond. I det här sammanhanget bör man betänka att den regimkritiska Punkbönen i Kristus Frälsarens katedral senare skulle stämplas som blasfemisk och dömas som huliganism. Gessen berättar om den påföljande rättsprocessen och om förhållandena i fängelset. Det blir tung och ofta plågsam läsning.
Berättelsen om Pussy Riot är på många sätt tragisk, inte minst då efterspelet där medlemmarna flera gånger trakasserats. Men det finns också hopp Nadja och Maria, som fick de längsta straffen, behövde inte sluta som martyrer försvunna i fängelsesystemets labyrinter. I stället har deras mod visat vägen för åtskilliga ryska medborgare, både konstnärer och andra, som höjer sina röster för yttrandefrihet och försvar av mänskliga rättigheter.