För tre år sedan flyttade Irene Samuelsson Ohlanders och hennes make John till Båvenshult, ett före detta missionshus mellan Runtuna och Björnlunda.
Tillsammans har de planerat och byggt upp en prunkande trädgård.
– Det här är ett sätt att leva. Vi odlar enligt naturens ordning, det vill säga med täckodling, berättar hon och visar runt mellan växtligheter, odlingssängar och växthus.
Trädgården är lika viktig som konsten för Irene.
– Den ger oss njutning och glädje – av skönheten och av kroppsarbetet – samtidigt som den gör oss självförsörjande på grönsaker.
Irene är uppvuxen i Stockholm, bodde där när hon som vuxen blev utbränd och bestämde sig för att flytta till landsbygden.
– Det är det bästa jag gjort! Jag blev beroende av närheten till jorden och av jordarbetet, för mig är odlandet och växtkraften en andlig upplevelse. Jorden är vår moder och vi måste vara rädda om den!
Irene har bland annat arbetat som bildlärare och med kommersiell grönsaksodling. Hon började måla på heltid för att hantera sin separationsångest när yngsta barnet flyttade hemifrån för gymnasiestudier 50 mil bort. 1992 hade hon, på Hornsgatspuckeln, sin första stora separatutställning.
Genom åren har Irene flyttat runt i Sverige. Hon har bland annat bott i Bergslagen där hennes make var bonde och skogsarbetare.
– Det är ett vackert, säreget och mäktigt landskap, format av järnet. Jag blev bergtagen och i mina målningar finns elden, svärtan, berget...
Men Irene upplevde att det var svårt att försörja sig som konstnär i Bergslagens Dalarna och paret flyttade söderut.
– Jag har tidigare bott i Uttervik, men det var för trångt för oss. Vi tycker att Sörmland är ett vackert och varierande landskap med historiska vingslag och rikedom av flora och fauna.
Huset var i dåligt skick när paret köpte det. Men Irene såg dess potential.
Nu är ett stort, ljust och nyrenoverat rum på övervåningen både ateljé och galleri. Här hänger Irenes egna målningar – expressionistiska, abstrakta och färgstarka. Här kan hon genom stora fönster se ut på grönskan utanför.
– Jag tycker om att jobba i dagsljus, eftersom jag inte kan fånga färgernas nyanser i lampljus.
På sitt cv kan Irene i dag lista ett stort antal separatutställningar i Sverige och utomlands, jurybedömda utställningar, samlingsutställningar och utsmyckningar.
– Men när vi flyttade hit var jag lite naiv. Det är alltid tufft att vara konstnär och att ständigt sälja sig, men jag hade inte förstått att det var så trångt på konstmarknaden och att gallerier i Stockholm som jag tidigare haft kontakt med och ställt ut i inte fanns kvar.
Nu har Irene ett eget galleri och planerar för framtiden.
– Här kommer mina egna verk att hänga och jag funderar bland annat på att ordna utställningar, kanske tillsammans med andra lokala konstnärer, bjuda in konstföreningar
Irene, som har passerat pensionsåldern, ser inte sitt konstnärsskap som ett vanligt arbete.
– Att måla är ett behov, en ständig utmaning som kräver mod – precis som livet. Att måla är, för mig, att pendla mellan himmel och helvete, men framför allt glädje. Att lägga penslarna på hyllan finns inte på min agenda!