Jag är mer svårflörtad. Varför?
Jo, jag hade EN magisk jul som femåring. Den räckte. Det var en meter snö ute på landet. Vi barn väntade vid fönstret i rummet med levande ljus i granen. Så kom Tomten gående med lykta och säck. Äkta skägg. Ett paket åt alla. Önskade God Jul och gick. Sa inte HOO, HOO.
Än i dag vet jag bara att det VAR tomten. Lika sant som Jesusbarnet i krubban. Vilken orättvist stor trygghet!
För jag vet att alla barn inte har det så. I värsta fall är mamma sjuk och pappa onykter, eller tvärtom, och det är fel saker i paketen. Och så är farmor ensam och morfar urgammal och glömsk.
Då behövs det julkonserter som i går, då pengarna går till behövande. Och så äntligen, med släckt belysning och bara ljus på artisterna och så bra ljud det nu går att få i rymliga S:t Botvid, där sångtexterna gärna försvinner och kontrabasen låter av rytm och inte tonhöjder. Men det fungerar det också.
Vi behöver även tänka på annat, samla oss i en varm gemenskap, höra hur fint musikerna börjar på gitarr och piano med Gläns över sjö och strand, lite krusidullat men ändå äkta vara. Och så utan att vi märker det smyger Idde Schulz och Staffan Hellstrand in och börjar UTAN att vi hinner applådera sjunga om en strimma utav hopp, för snart är det jul. Stiligt!
Nå, sedan blir det mest sådant som de är kända för, om fiskar i havet och en liten blå fågel. Men vårt behov av tröst och reflektion är stort, av att kunna nå fram till varandra, av kärlek eller systerskap. Vi hör med medlidande på kolvaktaren vid milan, trött och ensam och med brännvin som enda tröst. Och känner stolthet över en sådan faderskärlek till en 5-årig son: Dig ska jag älska hela vägen hem. Även i dag när han är 31 år och hiphopare i London. Men jag grips inte riktigt, inte heller av deras julsånger.
Det jag saknar kommer efterhand med Anna Stadling och hennes musiker. För det här är ju en dubbelkonsert av två sammanslagna.
Hos Anna Stadling finns något som suger i rösten. Hon har hämtad av den amerikansk julsångsskatt, av Johnny Cash och Emmylou Harris. Hon sjunger om bjällerklang på juldagen, om Frid på Jorden, om God Vilja. Herdarna vaktar sina djur, men plötsligt är det Blue Christmas med fin slidegitarr, men utan Elvis mulliga röst. Hon har dessutom upplevt något svårt och lever nu Efter Stormen.
Därför blir hennes Silent Night så gripande. Hon menar något, ger hopp trots att vi i dag på nytt hör hot om kärnvapenkrig.
Julminnen är ju också barnen i Rumänien och bombningarna i Vietnam, som för alltid är förenade med Silent Night med Simon & Garfunkel.