Men vad ska vi göra med alla operetter från anno dazumal? Melodierna går väl an fortfarande, eller hur? Örhängen har de blivit och duger bra som uppvisningsnummer. Fast de kräver goda röster, minsann!
Men spela hela operetterna på scen idag? Nä, sådant gör de väl inte ens på Malmö Stadsteater längre. Och Nymos här i stan har ärligt talat spelat mest musikaler, av samma skäl, gissar jag.
Kanske ska man göra som Opera Light? Skoja till det och leka med förebilderna. Visst, men det är inget nytt, det var just vad Offenbach och andra gjorde på den allvarliga operans bekostnad, till exempel med Orfeus i underjorden. Och precis vad studentspexarna brukar göra, när de stjäl melodierna och sätter ny handling och fräck text till.
Alltså har Opera Light plockat fram godbitarna från olika genrer. Och kallat kvällen ett himlaspel med operett, musikal, humor och dans. Men vi är långt ifrån knätofsar i Dalarna. Men nära studentspexet.
För här dyker Gud Fader i vit kostym upp på styltor och låter guden Amor skapa Adam och Eva som på lek. Sen går det snabbt åt fanders med ormen och äpplet och en resa genom underjordens frestelser.
Akt II visar oss Olympen som en lyxig spa-anläggning för de lagerkransade gudarna som röker vattenpipa. På jorden däremot är det stress och elände och pang bom slut på allt i en bilolycka. Innan Amor som civil i vit kostym håller sin rimmade epilog om att vi måste leva livet som det är och ta smällarna men också resa oss. Fågelsång så, och livsvisdomen i sången Snurra min jord.
Hopplöst? Nej, inte alls. Inte om man har lite barnasinne kvar och kan de här melodierna lite så där bra att man kan nynna med inombords.
Största behållningen gav duetterna och ensemblerna mellan Mattias Nilsson, Alla Luks, Lars Fager och Karin Nybom där det hände saker, medan deras solosång var helt ok och uppåt, men inte lysande i sig själv. Och någon koloratursopran fanns inte med denna gång, så Nattens drottning fick lösas ganska ok faktiskt som ensemblenummer.
Nämnas måste också Wilhelm Schaaf som verkligen visade hur man spelar piano och följer skeendet men också tar för sig, som i den ödesmättade marschen ur Prokofjevs balett Romeo och Julia.
Roligt var det också att se trollkarlen Carl Lewis, speciellt som illgrön groda till Meine Lippen sie küssen so heiss. Och vackert med de två dansarna Lulu Li och Vecislavs Ruza som Eva och Adam, speciellt i slutet som lyckliga människor i tyngdlös pardans.