Då hade det ju bara inte gått att lägga ner en jazzklubb som ändå ordnat massor för sin publik under så där tjugofem år, eller hur?
Missuppfatta nu för guds skull inte. För det blev en underbar kväll med verkligt skön och lättlyssnad sång och fantastiskt spel av musikerna.
Men lite lågmält och finstilt, ofta rätt långsamma tempon och många melankoliska låtar som lite stod i kontrast till hur söt och glad Carin Lundin såg ut. Som om hon verkligen ville få oss på gott humör mitt i insikten att en epok gick i graven och att det var just gravöl vi var med om. För övrigt ett ovanligt välbesökt sådant.
Mycket amerikanskt förstås i hennes lite svalare tappning men ändå med sting från Sarah och Ella, idolerna. Och med liv i texterna, inte alls så där som en elak person sa att texter bara är till för att någon ska få sjunga vackra melodier.
Nej, här handlade det om att vi kanske aldrig ses mer igen. Att höstlöven faller, röda och guldfärgade. Att vi längtar efter att nå den andre. Men senare, och i en annan sång, vaknar kvinnan tidigt och finner att mannen stuckit ur hennes liv. Kanske lika bra det. För sången Love Me Or Leave Me fick vi också höra som slutkläm.
Kanske bättre då att göra som Doris Day och minnas att hon en gång hade en hemlig kärlek. Här var Carin Lundin på sin mammas gata.
Men hon kunde annat också. Sjunga Lill Lindfors egen längtande samba. Göra ett solointro som bergsäkert ledde över till Am I Blue. Eller lägga in högsta växeln och fyra av Siw Malmkvists gamla dänga, fast mest på engelska: What a Little Moonlight Can Do.