Birger Sjöberg som enmansteater
Katrine Skagstedt
Alla Helgona kyrka
På begäran
Sång: Torgny Ehrieder
Cello: Caroline Arogén
Piano: Per Christoffersson
Pelles Lusthus
Regnet kom i går kväll på juli månads första dag. Men musikälskarna behövde inte bry sig så mycket just då.
För två olika musikprogram fanns det att välja på minst. Och den som ville hann utan vidare med att gå på båda.
Och så här tätt ser det ut att bli ganska ofta hela denna månad och en bra bit in i augusti.
Serien med musik på slott och herresäten drar igång på allvar nu för den som är beredd att resa en bit och betala entré.
Även traktens kyrkor bjuder på musik flera gånger varje vecka gratis eller ihop med kollekt brukar det vara.
Och Pelles Lusthus verkar inte ha någon lust att semesterstänga heller.
Då har jag ändå missat många i denna snabböversikt.
Riktigt hundraprocentigt var väl inget av de två programmen i går men klart givande båda två på olika sätt.
Torsdagarnas musik i Alla Helgona kyrka inleddes av Katrine Skagstedt, som annars verkar som organist i Jakobsbergs församling i Stockholm.
Den informationen gör att förväntningarna kan ställas högt och de infriades också i det stora hela.
Hon spelade ett välkomponerat program som varvade stort och starkt med lugnt och innerligt. Och så gick hon från senromantik tillbaka till Bach och så tillbaka igen.
Bach erbjöd självklart den bästa musiken med Preludium och fuga i a-moll. Men det var roligt att få höra lite musikalisk rokoko med trestämmiga sirliga tafattlekar av J G Vierling.
Mendelssohn var både lärd kontrapunktiker och måttfull romantiker i sin sonat i c-moll, kraftfullt spelad.
Sedan fick vi höra ovanligt mycket av varmt senromantisk orkesterorgel.
Hos César Franck en hög solostämma som en sångröst över komp av stråkar i ett andantino i g-moll.Lite åt biograforgelhållet faktiskt i K G Lundéns långsamma Högtidsmarsch, där jag gärna sett exakt taktfasthet.
Och så slutklämmens alltid lika överraskande glättiga positivorgelklang i Sortie i Ess-dur av Lefébure-Wely.
Här frestas man till taktstamp till denna blåsorkester med Um-Pa och klarinettglädje i de fallande kromatiska skalorna. Inte så religiöst kanske men roligt!
Birger Sjöbergs alter ego sökte naturvetenskapliga förklaringar till livet och universum men grubblade också över bleka dödens minut och den obesvarade kärleken.
Om detta och nästan allt annat viktigt sjöng och berättade Torgny Ehrieder tillsammans med sina vänner Caroline Arogén och Per Christoffersson i går kväll i Pelles Lusthus.
Premiär var det och en del återstår att finslipa: för yviga gester ibland; för många läroboksord för fort; piano och cello som inte alltid stämmer.
Men programmet har potential och var mycket väl förberett och påläst.
Styrkan fanns i Torgny Ehrieders enmansteater med de olika replikerna gestaltade à la Bellman som i Släpp fångarne loss.
Och så läste han förtjust också favoritavsnittet ur Kvartetten som sprängdes om Karl-Ludvig och smörgåsbordet och sellgratängen.
Bra var också att han inte glömde den viktiga diktboken Kriser och kransar som ingen riktigt förstod sig på när den kom bara fyra år efter succén med Fridas bok.
Kanske hade det också gått att få med något kort exempel på det hårt spända bildspråket i dessa dikter som vittnar om första världskrigets undergångsvisioner och expressionistiska modernism.
Där finns ju annars också mjukare eller resignerade dikter som också har tonsatts fast av andra än Sjöberg.
Mjukt och finstämt var också ackompanjemanget denna kväll på piano och cello, sällan med några märkligheter i det lugna sättet att beledsaga men ibland med roliga knorrar i arrangemangen eller i avslutningarna.
Bäst sångligt blev den melankoliske och prudentlige Notchefen där rösten fick värme och belcantots legato à la Mikael Samuelson faktiskt.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter