Tv-programmet är en blandning av fusk-tyskt intellektuellt allvar, Silvio Berlusconis kvinnosyn och 1800-talets trötta borgarbrackor. I danska pratshowen Blachman diskuterar två män kvinnokamp, förtryckta män och att de sistnämnda borde lära sig att "sätta sina kvinnor på plats". Betraktandes nakna kvinnor, som inte säger ett ord och vars kroppar recenseras av männen.
Det är i Blachman de senaste dagarnas jämställdhetsdebatt tar avstamp. I Sverige har kvinnorna tagit över hela samhället, skriver den danske debattören och antropologen Dennis Nørmark: "Det är sorgligt att se. Men mest sorgligt för er själva. Svenska kvinnor, ni har vunnit så in i helvete och i dag är det ni som är förtryckarna" (DN 4/6). Att kvinnor tjänar mindre för samma arbete, har mindre förmögenheter, längre pensioner och mindre makt i styrelser och ledningsgrupper nämner han föga förvånande inte.
Författaren och debattören Nina Björks mest intressanta motreplik handlar om att Nørmark tycker att kamp för jämställdhet är destruktivt eftersom män själva måste känna att de tjänar något på jämställdhet. "De grupper i ett samhälle som har haft makt och resurser har aldrig aktivt själva velat mista dessa. Om de ändå har förlorat dem beror det på en politisk motståndsrörelse som inte har bett om lov", skriver Björk (DN 5/6).
Hon jämför med apartheidsystemet i Sydafrika och slaveriet i USA och det ska inte misstolkas som att kvinnor behandlas som slavar i våra länder. Det är en bild av att kamp (oftast) är nödvändigt för att nå rättvisa och jämlikhet.
Kamp föder ofta rädsla och irritation hos motståndaren; det är inte konstigt att kvinnliga jämställdhetsivrare bespottas som orakade och besvärliga PMS-monster. Varför måste feministerna vara så militanta? är en uttjatad fråga med ett väldigt enkelt svar.