Bittert slut på en fantastisk resa
Patrik Hucko vinkade leende till hustrun och dottern på läktaren, men det var också den enda minen som avslöjade något annat än tomhet och besvikelse.Andreas Jungbeck orkade knappt lyfta klubban för att knacka den i isen i takt med publikens applåder.
Nog kändes det lite knepigt att spelarna i det läget blev hyllade med blommor och vackra tal och stående ovationer.
Det här laget ville ju mer, det ville inte att resan skulle ta slut.
Men okej, det är klart att spelarna och ledarna var värda varenda ord, varenda applåd. Jag hoppas bara att de kan känna det också, så småningom, lite längre fram.
Jag satt på pressläktaren och trodde att jag hade åkt på en ögoninflammation och dessutom en elakartad hudåkomma.
Det måste ha berott på bristen på syre och på den elektriska stämning som hade gett utslag om någon mätt radioaktiv strålning med Geigermätare.
De sista minuterna av NyköpingBrynäs i kvalserien 2004/2005 har redan fått ett kapitel i boken om de mest klassiska hockeyhistorierna i Nyköping.
Den uppkäftiga kusinen från landet hade den elaka jätten från Gävle på gaffeln. NH jobbade hårt för en kvittering och var värda en.
Laget var värda en kvittering till 22 redan i den andra perioden. Kanske avgjorde domarteamet matchen i det läget.
Jag vill inte framstå som en dålig förlorare och jag tycker verkligen att domarna har fått tillräckligt med kritik den här vintern. Alla har liksom fattat galoppen, men faktum kvarstår:
Rikard Karlsson och Ronny Björlin satt båda i utvisningsbåset när Ove Molin gjorde 31. Momenten innan båda utvisningarna hade domarteamet lika gärna kunnat blåsa till NH:s fördel.
Många kände att Ove Molin var inne i målgården när han slog in pucken, andra att Tommi Miettinen fuskat till sig fördelar genom att hålla i en klubba framför mål.
Hur som helst: det där var en räcka incidenter där Brynäs fick precis allting med sig och NH allting emot sig.
En kusin klarar inte hur mycket som helst av den sorten när den möter en jätte.
Nyköping startade matchen mer än lovligt trevande och jag trodde ett tag att det inte skulle bli någon match alls.
Jag borde ha vetat bättre, eftersom alla vid det här laget är skönt bekanta med NH:s vildsinta tjurighet.
Möter man just Brynäs i en match som gäller så här mycket, då får man kämpa för varje centimeter där ute på isen. NH gjorde det storstilat.
Jag gillade glimten i ögonen hos spelare som Daniel Karlsson, Martin Johansson och Daniel Johansson. Det var kul att se den fenomenale men halvskadade Antti Koponens korta comeback i den sista perioden. Patrik Wallenberg var ruggigt het hela matchen.
Trent Hunter; tack för den här vintern. Vi har uppskattat att ha dig här.
Men nu är det över och det kanske är tur att de två sista matcherna spelas på bortaplan.
Att ta säsongen till en sista hemmamatch som gäller så mycket mot ett högklassigt lag som Brynäs det är stort så det räcker till midsommar. 5 523 personer i Rosvalla är mäktigt det med.
Dessutom; här borde finnas några hundra nyfrälsta hockeyfans och lika många garvade som har fått smak på det goda hockeylivet.
Det är en kraft som kan och bör utnyttjas. Jag tror inte att Nyköpings Hockey har varit med på den här nivån för sista gången.
Så jobbar vi med nyheter