Björn Skifs rockar järnet efter paus
Uppifrån mammas axlar såg jag min första Björn Skifs-konsert. Året var 1975, platsen var Gröna Lund och Björn Skifs var artisten som jag och alla mina kompisar tänkte gifta oss med när vi blev stora.
i över en timme och fortfarande brukar tala om det som en toppenkväll avslöjar något om Björn Skifs popularitet över
generationsgränserna.
På söndagskvällen står jag vid den ringlande kön i Rosvalla och ser flera likadana mor-och-dotter-konstellationer.
De ser oerhört förväntansfulla ut. Fast de precis som jag hunnit bli 32 år äldre
sedan Michelangelo var låten som snurrade på varenda svensk skivspelare.
Frågan är om någon svensk artist är lika mycket allåldersmagnet som Björn Skifs. Visst var de flesta i Rosvalla med
redan på Michelangelo-tiden, men på en Skifskonsert ryms allt från 8- till 80-åringar i publiken.
En orsak är förstås att Björn Skifs är en riktig entertainer och en skicklig scenartist som kryssat mellan olika underhållningsformer genom decennierna oftast med mycket lyckat resultat. 4 decennier med Björn Skifs är också mer en show än en traditionell konsert, med välrepeterade mellansnack, spexande musiker och en otrolig bredd på låtutbudet.
Första akten är en avslappnad nostalgitripp där Skifs samlat klassiska örhängen från de
senaste två skivorna.
Iklädd trenchcoat, och med gammaldags gatlyktor på scen, sjunger han visor som En stilla flirt, Regntunga skyar och Nu tändas åter ljusen i min lilla stad. Visst är det småcharmigt och välgjort, men ändå känns det distanserat och anonymt.
Det som håller stämningen uppe före paus är faktiskt inte musiken även om Hans Gardemars 20-mannaband visar sig bestå av underbara musiker
utan Björns Skifs mellansnack.
Med utsökt tajming berättar han historier från barndomen
i Vansbro och de första skälvande åren i Stockholm. Minnena serveras med precis lagom mycket självdistans och anekdoten om den första pussen, dagen före Den Stora Skidtävlingen, är inget annat än bedårande.
Men efter paus blir det ett helt annat drag i Rosvalla mycket rockigare och mycket roligare. Det börjar med ett 60-talspotpurri och sen kommer alla de där låtarna som man spelade om och om igen hemma i flickrummet i mitten av 70-talet: Härligt härligt, men farligt farligt, Ni som kan ro och Hooked on a Feeling.
Det är full fart på scenen och en riktig hitkavalkad, men Hans Gardemars band undviker de musikaliskt enkla lösningarna och arrangemangen vi redan kan utantill. Här får Hooked on a Feeling jazzkostym och Härligt härligt... framförs på sju
gitarrer (och inget annat). Jodå, det är lika kul som det låter.
De oroligt duktiga musikerna är en av kvällens stora behållningar. Men Björn Skifs manövrerar de förstås inte ut. En riktig entertainer, som sagt. Och han kan fortfarande sjunga!
Men när han säger Tack för i kväll utan att ha sjungit Michelangelo vet vi allihop att han luras. Det är klart han kommer in igen. Den där låten slipper han aldrig ifrån.
Jag tror faktiskt han försökte sig på samma bluff redan på Grönan sommaren 1975.
Jag gick inte på det då heller.
Så jobbar vi med nyheter