Exakt vad prästen i Tuna hade gjort mot sin piga i slutet 1370-talet går med säkerhet inte att säga. Men att han var en hårdför gudsman och en exceptionellt elak husbonde ligger nära till hands.

Pigan tog i alla fall till flykten och sökte sig till trakterna kring Koppartorp på Tunabergshalvön, strax söder om Nyköping. Här fick hon skydd av den lagstadgade asylrätten – "bergsfriden" – som kung Magnus Ladulås gett landets bergverk. Här kom prästen inte längre åt henne.

►Läs också:Mineraljägare hemligstämplade fynd i Koppartorp

I likhet med flera andra dåtida gruvsamhällen var det tillmakning som användes i Koppartorp, en uråldrig malmbrytningsteknik. Marcus förklarar.

– Man eldade på berget för att sedan kyla av det. Då sprack berget. Men det var inte alltid som det sprack som man önskade, säger han, och berättar hur dåtidens skrockfulla Koppartorpsbor tolkade bergets oförmåga att foga sig.

– Det var någon förbannelse i berget. Man trodde ju på knytt och troll och sådant där. Det fanns en bergsvätte trodde man, som hette Kobolt.

Koppartorpsborna var inte ensamma i sin skrockfullhet. Historiska källor från tidig tysk gruvindustri berättar om Kobolt, som förvandlade rika fyndigheter till värdelösa mineraler. Att en elak bergsvätte kopplas samman med det som vi i dag känner som mineralen kobolt, visar hur ovälkommen fyndigheten var i dåtida gruvsamhällen – inte minst i Koppartorp, där det fanns kobolt. Inställningen skulle dock komma att ändras.

– På 1700-talet började man inse att det fanns något som man kunde göra av det här. Man byggde ett koboltverk. Mineralen maldes ner och exporterades, bland annat till Dresden, där det användes för att färga glas och porslin, förklarar Marcus.

Tunabergshalvön en viktig kugge under svenska stormaktstiden

Gruvdriften i Koppartorp har dock inte varit verksam hela tiden. Den glansperiod som präglade senare hälften av 1400-talet dalade kraftigt under 1500-talet, mycket på grund av att vatten trängde in i gruvan – det vanligaste problemet vid gruvdrift.

Medelåldern var 34 år. Det måste ha varit tufft

Under 1600-talet, när oroliga vindar drog in över Europa, var man tillbaka på banan igen. Sverige var en stormakt, med en monarki på krigsstigen nere i Tyskland. De små samhällena på Tunabergshalvön skulle då komma att spela en bärande roll för de fältslag som Sverige förde nere på kontinenten.

– Man hade hört att flamländarna nere i Europa behärskade konsten att behandla järn. Så man tog hit dem, och på 1600-talet startade de upp styckebruken här. Sedan började man producera högvördigt stål, berättar Marcus.

Det öppnade upp för en starkare krigsapparat, med kraftigare artilleripjäser och dödligare kanonkulor. Fyra styckebruk etablerades – Nävekvarn, Fada, Grishyttan och Bränn-Ekeby – som i stigande takt hjälpte till att förse den svenska krigsmakten med kanoner.

[fakta nr="1"]

Gruvfrun både en skräck och välsignelse för gruvarbetarna

Marcus tar oss med på en promenad längs med den stora dagöppningen vid Storgruvans kant, där marken öppnar upp sig mot underjorden. Det påminner om en ravin, och är resterna av ett ras som inträffade 1818. Längs med bergsväggarna har vegetationen klädsamt tagit över – högvuxet gräs letar sig upp över klippkanterna, stora ormbuskar trängs med varandra och längs den steniga bottnen löper vida partier av mossa.

Vi når fram till en gruvingång. Trots att vi inte kommer ner särskilt långt, ett tiotal meter bara, är den plötsliga temperatursänkningen påtaglig.

– Jag brukar säga att det är gruvfruns andedräkt, säger Marcus, och syftar på den varelse som oroade människorna i de gamla gruvsamhällena.

Gruvfrun, eller gruvrået, kunde visa sig i flera olika skepnader – allt från en elegant dam till en gråskäggig gubbe. Mötet kunde enligt gammal folktro varsla om oändliga rikedomar eller stor olycka.

Arbetet i gruvan fruktansvärt – inte minst för barnen

Vi kommer in i ett bergrum, där det blir tydligt hur skiftat berget är. Längs med väggarna slingrar sig flera kopparådror i roströda nyanser. I direkt anslutning till gruvrummet höjer ett stort uppfordringsschakt upp sig mot markytan, som användes för att frakta upp fyndigheterna. Arbetet, förklarar Marcus, var hårt.

– Jag är glad att det inte var jag, säger han.

Marcus är själv gammal officer, med en lång karriär inom det militära. Det kunde vara nog så hårt, förklarar han. Livet som gruvarbetare tycks han dock klassa som desto jävligare.

– Medelåldern var 34 år. Det måste ha varit tufft. Arbetet pågick från att solen gick upp till att solen gick ner, sex dagar i veckan. Du var ledig under jul, påsk och midsommar. På söndagar var det kyrkplikt.