Blandad kultur i kvarnen

Unga talanger och äldre erfarenheter knöt ihop kulturveckan på Trosa kvarn, en annorlunda miljö som passar utmärkt både som scen och vardagsrum.

Övrigt2003-08-17 23:28
Rum för kultur-veckan avslutades på lördagen med ett smakprov unga skådespelares tolkning av En midsommarnattsdröm och därefter glimtar ur en äldre skådespelare och författares liv och tankar.
Under tystnad i slow motion tågar Parisades unga skådespelare in och tar scenen i Trosa kvarn i besittning. Kvällens föreställning är ett smakprov på den kommande galapremiären på Mamsell Trosa på lördag.
Monika Granström, som tränar ungdomarna, inleder med repetitionerna inte är klara än. Efter sommaruppehållet har de bara repeterat en vecka och visst halkar en och annan replik undan men inlevelsen och utstrålningen finns där hela tiden.

Den unga kärleken sprids i lokalen när Hermia och Lysander bedyrar varandra sin kärlek. Martina Mörth och Matilda Mård spelar paret som till en början är oskiljaktiga. Matilda Mård är mycket bra, även om karaktären skulle tjäna på lite manligare rekvisita.
Emma Denlert gör en övertygande tolkning av den svartsjuke Obron, som illvilligt använder älskogsörten för att straffa Titania och göra henne förälskad i första bästa hon ser. På scenen är hon man hon är Obron utan tvekan.

Från unga förmågor till äldre. Magnus Mankan Nilsson knyter ihop säcken och kulturveckan i Trosa kvarn. Skådespelaren och författaren, till bland annat Min store tjocke far, lockar fram många skratt med sina minnen från Mörkölandet och Trosa.
Minnen från barndomen, men även minnena från stroken 1991, delas med publiken. Den ödesdigra stroken har varit ett svårt kapitel att ta tag i och även nu när det finns på pränt verkar det svårt att få fram.
Den handlar mycket om IFK Norrköping, där jag är ständig medlem, och heter Saker som finns men inte finns ändå, berättar han.

Trots allvaret finns hela tiden skrattet där. Publiken håller andan när själva slaganfallet beskrivs.
Orden får inte försvinna, var det första som slog mig
när jag vaknade upp på Karolinska.
Magnus Mankan Nilsson är blygsam trots varma applåder och undrar försynt om åhörarna orkar lyssna mer. Det sista stycket återvänder han till barndomen och berättar om lyckan och frustrationen hos ett barn som vill göra stor skådespelarkonst.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!