Pär Grebacken spelar fenomenalt bra på ett dussin olika instrument, för att ta ett exempel. Och med basisten Staffan Wiklander har han spelat i tjugo år. Kristina Stenerhag spelar klaviaturer och körsjunger men sjunger också solo med känsla i ”Sakta vi gå genom stan”. Och spelar flöjt och kan steppa. Trummisen har dammat av sina fiollektioner från tonåren och är osannolikt snabb på att knattra skrivmaskin i Leroy Andersons ”The Typewriter”. Men ärligt talat, kan Peter Carlsson förnya sig tillräckligt? Eller är hans gamla historier så bra att de tål ett varv till?
Jo, han klarar det, måste jag säga efter föreställningen i går kväll.
Visst har han sjungit Bellmans epistel nummer 48 tidigare. Men det finns en entusiasm över hans Solen glimmar blank och trind som är oemotståndlig och som livar upp denna berättelse om en morgontidig båtfärd. Gubben som fick öknamnet Svaj efter sin darriga röst blir någon form av favorit i repris, åtminstone för mig som gärna skrattar åt lyteskomik på dialekt.
Henry Ford och hans bilar är väl onödig som repris, men den historien påminner i alla fall om hur fiffiga män kan återanvända även träplankor som varit skyddsförpackning som golv i en bil.
Typiskt för Peter Carlsson även denna gång är de tvära kasten mellan musikstilar och ämnen han pratar om. Karl Gerhard härmar han med bravur i den ettrigt elaka satiren mot Stockholms självutnämnda nobless som inte släppte in någon katt bland hermelinerna. Evert Taube likaså med en brudvals.
Men ska man sakna att Peter Carlsson verkar leva i en svunnen värld med diabilder och sofflampa och nostalgiska kaffetermosar? Någon elakhet mot dagens nobless kunde han väl kosta på sig?
I stället berättar han gripande om originalet Burman som kunde allt om bussar och fick en plats i livet genom det.
Kort sagt är det skönt att vara några timmar i hans glada sällskap, bli överraskad och fundera på vilka av hans överdrifter som är ljug, dela hans minnen av en stressfri tid med kluriga gubbar som kläckte ur sig roligheter och drack en halvpanna brännvin och sedan tappade löständerna. Kraven var lägre då. Det räckte med att som barn se en modelljärnväg. Då dög det med ett par TOBO breda skidor av trä. Och den tonåring som hade en Puch Dakota och inte en Monark var kung.
Blandningen denna kväll framgår också av scenografin. Svenska björkar med fågelholk har inte löv utan palmkronor.
Det förbeder oss för avslutningen som är en lång berättelse med musik från Västafrika, där Peter Carlsson också har varit på äventyr som han knyter ihop till en hyllning till solidaritet och livsglädje. Med sådant är han som bäst.
Blandar mer än någonsin
Peter Carlsson är ett fenomen för sig i underhållningens Sverige. Lätt som en plätt fyller han Culturum tre kvällar på raken. Då kostar ändå biljetterna en liten bunt hundralappar, minsann. Och han har varit här många gånger tidigare. Musiker som är så bra som de han har med sig kostar förstås.
Så jobbar vi med nyheter