Blir bemött som en hel människa
Tio år som frisör satte spår i lederna. När Ann-Kicki började i yrket fanns inte ergonomiska friserstolar. Sedan följde jobb på Systembolaget. Många tunga lyft av lådor med flaskor, många ryggböjningar och nackvridningar blev det där.
1987 fick Ann-Kicki sina besvär med rygg och nacke klassade som arbetsskada. Hon behandlades hos sjukgymnast och kände sig något bättre ibland.
Men oftast var värken djävulsk. Ann-Kicki hade svårt att lyfta huvudet, kräktes och fick dessutom konstig värk på alla möjliga ställen. Ibland domnade händer, ibland gjorde knäna ont.
Slätröntgen i Nyköping visade förslitningar. Men Ann-Kicki hade svårt att tro att hennes många besynnerliga symptom enbart berodde på det.
Det svåraste var ändå att ingen förstod hur ont jag hade.
Ann-Kicki gillade jobbet, trots att det var tungt. Social är hon av sig och därför bet hon ihop så länge hon kunde. 1992 fick hon remiss till Ergonomicentrum. Här kände hon sig för första gången bemött som en hel människa.
Arbetsgivaren hade inte varit så förstående. Man blir naturligtvis psykiskt nedgången av svår smärta. Här fick jag tala med kurator och det hjälpte verkligen.
Många gånger när det varit svårt har Ann-Kicki kunnat ringa till Ergonomicentrum och få saker förklarade.
Tänk så många sjukhusbesök det sparat in! Ibland känns det nämligen som om jag fått hjärtinfarkt. Så kan nackvärken stråla ut i vänstra bröstet.
Ann-Kickis husläkare, Bengt Lindqvist på Ekensbergs vårdcentral, får en eloge och överläkare Gunnar Lundberg lovordas.
Sent omsider gjordes dyrbar magnetröntgning på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Den visade ett diskbråck i Ann-Kickis nacke. Värken därifrån kan påverka hela kroppen.
Tänk att diskbråck har människor respekt för! Nu tycker de att det är rimligt att jag har så ont, säger Ann-Kicki ironiskt.
Fibromyalgi tillstötte som följd av den långvariga värken. Även det en åkomma som Ergonomicentrums personal är van att behandla. I ett intensivprogram som tar fasta på helheten och där patienten lär sig att leva med kroniska smärtor.
1997 blev Ann-Kicki sjukpensionär. Tidigare åt hon mängder med värktabletter som besvärade magen, nu tar hon inga. Hon tycker numera att det är roligt att leva, för hela tiden känner hon efter vad hon kan klara av.
Jag arrangerar torkade växter, fast jag får mjuka upp fingrarna i varmvatten. Titta, jag kan sätta ihop tummen och pekfingret! Det kunde jag inte förr, säger Ann-Kicki förtjust.
Åsa Lundqvist
Så jobbar vi med nyheter