Barberaren Sweeney har just återvänt till London efter 15 år som straffånge på grumliga grunder
Nu är han ute efter hämnd och tillsammans med sin hyresvärdinna Mrs Lovett startar han ett småskaligt joint venture. Han skär halsen av sina kunder, hon mal ner dem till köttfärs. Strax har ryktet om de utsökta köttpajerna spritt sig över London, finsmakarna strömmar till, affärerna blomstrar.
Huvudrollen som den djävulusiske barberaren Sweeney spelas av internationella musikalstjärnan Peter Jöback, och absolut att han hanterar både stämband och rakkniv med bravur, men det är ingalunda enbart han som gör denna föreställning till en absolut värsting.
Vanna Rosenbergs Mrs Lovett är till exempel halsbrytande bra, varenda gest hos denna förtjusande baksluga medhjälperska till mord är en lisa, vare sig hon fyller sin stora köttkvarn med armar och ben eller trippar runt och serverar nygräddat till gästerna.
Ibland är det marigt med musikaler om man inte är inlyssnad på musiken. Men det är ingenting som stör här. Förmodligen beror det på farten och fläkten, tajmingen och att det hela tiden händer något nytt på scenen. Man sitter och håller sig i stolskanten och bara bävar inför vem som ska seriemördas härnäst.
Samtrimningen musik/dans/sång och de smarta texterna gör sitt till: Calle Norléns nyöversättning har många roliga vändningar och ger den drastiska brittiska humorn full rättvisa. Dessutom sjungs det så att i stort sett varenda stavelse kan uppfattas.
Kostymeringen, som så klart är lika kolsvart som handlingen, och scenografin, med sin rejält tilltagna och olycksbådande, gnisslande kvarn, ser till att blodisningen hålls levande från entré till ridå. När man sedan vänder ut till det svarta decembermörkret har man fått sig en ny sens moral att suga på. Och det är knappast det där om att hämnden är ljuv...
Allt sitter helt enkelt som en smäck i denna föreställning som är så obehaglig roligt att man gärna ser den igen.