En dröm vore väl att där få höra Richard Wagners högromantiska fem Wesendonck-sånger, speciellt eftersom den i mitten heter just ”I växthuset”. Men en stor symfoniorkester får inte plats, och en flygel kanske inte trivs med drivhusluften.
Men det vi fick i lördags räckte gott och väl till en angenäm kväll, och som jag minns det var stråkarna detta år ännu ett snäpp mer samspelta. Ja, man kan säga att musiken blommade ikapp med växterna.
Först spirituellt lättsamt i den 16-årige Mozarts tresatsiga Divertimento i D-dur K136, där de fyra stråkarna lyckades mycket väl med att få fram det lättsamt underhållande.
Sedan doftande av senromantik från Puccinis ”Krysantemerna”, men åt det sakliga hållet, inte så trånande som andra ensembler ofta gör detta stycke, nästan parfymerat.
Mer glöd hade kanske inte skadat för den 16-årige Rachmaninovs Romans och Scherzo ur den ofullbordade kvartett nr 1, men det lät mycket vackert om allt det sångbara och var mycket intressant att höra antydningar av vad som senare skulle komma.
En attraktion i sig är det alltid att få höra en förstklassig oboist. Och det var verkligen silverglans över Mårten Larssons spel och lätthet i alla höga lägen i Mozarts tresatsiga oboekvartett. Och lätt verkade det vara nästan hela tiden med allt det virtuost underhållande i Crusells Divertimento opus 9.
Blommade ikapp med växterna
Idén kan inte vara bättre för en vårkonsert. Grattis alltså till den som kom på att förlägga en konsert i maj till växthuseti Björnlunda. Där känns det nästan som att vara mitt utei naturen. Och kommer det en regnskur, som det gjorde i lördags, gör det ingenting.
Så jobbar vi med nyheter