Bluesbröder med flås
Tyvärr lockade inte lördagens satsning till någon riktigt stor publiktillströmning. Och ändå hette gästerna Copenhagen Blues Brothers.
Enligt tidigare modell nere på teatern skulle det blivit ganska så fullt, men i stora Culturum kändes salen rätt ödslig.
Orsaken vet jag inte. Kollisioner med annat eller övermättnad hos publiken under en ganska utbudsfylld period?
Kanske har också filmen från 1980 tappat sin kultstatus trots försöken nyligen att göra en uppföljare.
Men sällan har jag sett några jobba så hårt från scenen ut mot publiken som i lördags kväll. Emil Lillelund och Per Hansen gav sig aldrig. De bara skulle ha publiken med sig.
De for omkring överallt, stod på händer, dansade som en blandning av Elvis Presley och spratteldockor, mer töntkomiskt faktiskt än bröderna Elwood och Jake fick till det i filmen.
Att kopiera Dan Aykroyds sång och munspel gick också utmärkt, medan frånvaron märktes mera av den unike John Belushi, rockens svar på Marve Fleksnes.
Men de var snygga kopior i svarta glasögon, kostymer, hattar och slipsar, dock med för klena polisonger.
Ett problem var att de spelade roller, inte sig själva, så jag undrar vilken behållning alla fick som eventuellt inte sett filmen, speciellt som de snabbpratade på svårhörbar amerikanska med anspelningar på filmen.
Och filmen, vad är den? En komisk musikal med dans och sång på gatan eller i affären. Och ett ohämmat pojkäventyr för vuxna när alla polisbilar i hela delstaten Illinois kraschas i jakten på de två bröderna. Men deras utrangerade gamla skrothög är en pålitlig gammal polisbil, en Dodge 1974, och visar sig vara ett muskelpaket som hoppar över alla hinder eller dundrar igenom, även ett köpcenter.
Parodi på action är den alltså också med vandalism till musik där polisbilarna dansar. Och grabbarna drömmer om att få fart på det gamla bluesbandet igen samtidigt som de har ett uppdrag av Gud att betala en kyrkas skulder. Jo då!
Hur som helst visar filmen en manlig värld, och så var det också i lördags med två kör- och dansflickor som blickfång.
Men i första hand lockade förstås draget i musiken med tung elbas och backbeat från trummorna, läckra elgitarrsolon och råsväng på elpiano och hammond, inte minst när det blev boogie-time.
Någon Aretha Franklin för den lilla rollen som tuff ägare av ett syltigt matställe fanns dock inte, men hennes hitlåt Think från 1967 lyckades ändå tända till rejält, inte minst tack vare tenorsaxofonens svettiga brölande mot extasens höjder med en machotrumpet på topp.
Från filmen kom också countrytöntiga Rawhide, Cab Calloways orlekande swingiga Minnie the Mooche, Elvis egen Jailhouse Rock samt förstås ledmotivet plus avslutande Sweet Home Chicago.
Och mycket mer från bluesträdets olika grenar och ympskott.
En höjdarkväll men med vissa förhinder, tyvärr!
Så jobbar vi med nyheter