Den tjattrande klassen dricker rosévin och lägger upp bilder av varandra på sina bloggar. När klientelet från Stureplan följer samma koncept – bara några dagar senare – tävlar åsiktseliten dock i att ta avstånd från aktiviteterna
Det är skillnad på folk och folk.
Hur som helst. Förra gången Gotland invaderades militärt var under den ryska landstigningen sommaren 1808. Likt en minister, på tillfälligt besök i Almedalen, landsteg den ryska amiralen Nikolaj Bodisko söder om Visby. Om amiralens följeslagare såg till att varsko pressen innan han klev av båten förtäljer inte historien.
Han lär i alla fall inte ha bloggat.
Bodisko lyckades däremot med vad många politiker inte klarar av i Almedalen: han lämnade ett större eftermäle än ett billigt utspel och en dyr hotellnota. Den ryska landstigningen på Gotland kom faktiskt att inspirera den svenska försvarspolitiken i nästan 200 år.
Gotlandsbrigaden (P 18) avvecklades först i juni år 2000.
När folkpartisterna Jan Björklund, Allan Widman och Birgitta Ohlsson i en ny debattartikel föreslår att Gotlandsbrigaden ska återupprättas är Nikolaj Bodisko utbytt mot Vladimir Putin och Dmitri Medvedev. Artikelförfattarna uttrycker – med all rätt – sin rädsla för den auktoritära utvecklingen i Ryssland (SvD 14/1).
Såklart. Det är otänkbart att Rysslands politiska tandemstyre bestämmer sig för att brandskatta Gotland. Däremot påverkar de ryska ambitionerna att återupprätta landets stormaktsposition läget i hela Östersjöregionen. Kombinationen av finanskris och folkförflyttning gör att nästa Georgien faktiskt kan ha stränder längs Östersjön.
Frågan är således vad några begagnade stridsvagnar – placerade i ett gammalt skjul utanför Visby – gör för nytta i den globala säkerhetspolitiken. Viktigare än att återupprätta Gotlandsbrigaden bör vara att Alliansregeringen i alla fall vågar närma sig en svensk NATO-anslutning.
Närmandet skulle ge en tydlig signal om att Baltikums sak är vår. Och dessutom stärka vårt nationella försvar.