Det har blivit några EM-mästerskap tidigare och man vet aldrig riktigt var man har Mästerskapsguden.
Mitt första EM var Ukraina och Kiev 2012. När sällskapet anlände gick vi bet på att hitta stället vi skulle bo på, ett hostel på jättefloden Dnepr. Inte konstigt. Det existerade ju inget floating hostel!
Tokblåsta.
Det blev till att boka om.
Sverige under Erik Hamrén var bedrövliga och förlorade öppningsmatchen mot Ukraina. Kiev levererade dock i övrigt och jag ler fortfarande åt minnena.
Till EM i Paris 2016 skulle jag resa med andra vänner. På grund av omfattande flygstrejk blev sällskapets flyg och många andras inställt. Mitt gick som planerat och medan jag gick mot gaten såg jag vännerna med gula matchtröjor släntra mot utgången på Arlanda. Antiklimax.
Sverigeramsorna drogs dock snabbt igång på planet. Det gick heller ingen nöd på mig i Paris, där jag hängde med irländarna – de roligaste fansen av alla. Vi köpte öl av män med lådor på magen under Eiffeltornet och korkade upp dem med min i Sverigeshortsen inbyggda kapsyllöppnare. Vi skrålade ramsor och hamnade i sång- och ordväxlingar med engelska fans.
En rolig sånglek gick ut på att alla stod i en ring och i mitten en person med en cirka 50 centimeter hög replika av Eiffeltornet på skallen. Sedan sjöng vi ”He’s Got The Tower On His Head” varpå personen i mitten dansande skulle balansera tornet och skicka det vidare till nästa person. Metalltornet var tungt och skavde i pannan likt en fotbollens törnkrans. Men det var roligt som tusan!
Sportsligt gick det väl sådär...
Mycket kan – och ska – hända under ett fotbollsmästerskap. Av utrymmesskäl går det inte berätta om hur romantisk en Parisnatt kan vara under ett EM, om rånade kompisar, eller hur ex-spelaren Janne Hellström dök upp mitt i Kiev när vi talade om honom. Men det oväntade lär hända även i Ryssland!