Bokbindarkonst på hög nivå

– Det är nog en yrkesskada som bokbindare, säger han och skrattar.
Lägenheten i Oppeby Gård
i Nyköping är fylld med Görans alster. Ingenting är vad det ser ut att vara, eller vad sägs om ett golvur gjort i papp och ett soffbord som tycks vila på två gigantiska böcker som i själva verket är ihåliga med plats för förvaring.
– Jag använder speciell bokbindarpapp som finns i olika tjocklekar och som man kan böja till, säger han och drar med handen över golvuret för att
illustrera.
– Klockan är exempelvis gjord i flera lager med papp och så får man skära och forma till den för att få till det rätt.
Sedan fyra år tillbaka är Göran Christoferson pensionär och har numera sin verkstad hemma vid köksbordet. Det är också så länge han och hustrun Maud har bott i lägenheten i Oppeby Gård, dessförinnan hade de både bostad och arbetsplats i ett hus i Tystberga.
– Det är lite av en slump att jag blev bokbindare över huvud taget, berättar Göran. Jag sökte ett sommarjobb på ett bokbinderi 1952 och då hade jag egentligen tänkt bli reklamtecknare. Så blev det inte utan jag gick några år som lärling och arbetade drygt femtio år som bokbindare. Det har jag aldrig ångrat, annars skulle jag nog inte hållit på så länge.
I bokhyllan står flera böcker som Göran bundit, bland annat ett signerat exemplar av Doris Lessing som var tänkt till en Nobelutställning. Här finns också en bok av Harry Martinsson med guldkantade sidor, en process som Göran menar är både tidsödande och krånglig att förklara.
– Man använder bladguld som man fäster på boksidorna och det är ganska många steg för att få det bra. Det är nästan inga som gör det nu för tiden.