Bondfilmer inspirerar
Inspirerad av James Bond-filmer och den ryske filmregissören Andrej Tarkovskij, bjuder arkitekten Anders Wilhelmson på överraskningar, både i ord och gärning. I torsdags besökte han Nyköping, inbjuden av bland andra SAR Sörmlandskusten.
Ena dagen bilar, andra dagen bostäder. Extremt banalt och extremt djupt. Det är ju så hela livet är, inte bara arkitekturen.
Som när man petar näsan på en begravning ungefär, försöker jag.
Han ler lite förvånat och så börjar vi genast tala om döden. Anders Wilhelmson har nyss varit på sitt livs första begravning. Vi pratar om detta en stund där vi sitter i Storhusqvarns foajé. Om iscensättningar, ritualer och sin egen position i en sådan stund som en begravning är. Hur olika den platsen kan vara, beroende på i vilken ställning man står till den avlidne. Men det har väl ingenting med arkitektur att göra? Jo, det har det. När vi pratat klart ska Anders Wilhelmson föreläsa i Pelle Nilssons museum, inbjuden av SAR Sörmlandskusten, Nyköpings konstförening ovh Pelle Nilsson. När en timme har gått är han beredd att avbryta. Åhörarna ber honom fortsätta och då visar han en byggnad som han nyligen uppfört i Toscana, Italien. Ett gravmonument, ett litet gravkapell på en katolsk kyrkogård.
En enkel, stram byggnad där funktionen är anpassad till katolska begravningssedvänjor men där formspråket är klart lutheranskt. Familjen som valt Anders Wilhelmson till sin arkitekt hade besökt Nordkap. När pappan i familjen gick bort ville de att hans gravplats skulle påminna om det nordiska ljuset. Anders Wilhelmson gjorde det mesta möjliga av solljus och sten men den svarta italienska natten kunde inte ens han rå på.
Anders Wilhelmson räknas till en av Sveriges mest intressanta arkitekter. Det som är tydligast under vårt samtal är hans medvetenhet om arkitekturens komplexitet.
Han är mycket influerad av filmkonsten och ser klara paralleller mellan dessa två uttryck.
Det där elementet av iscensättning, undrar jag försiktigt.
Ja, kanske det men jag tänker mer på rörelsen, säger Anders.
Rörelsen? Ett hus står väl ändå stilla?, säger jag.
Han förklarar. Ett rum är ett rum. Men det har många ansikten. Och den som är i rummet upplever det på en mängd olika vis. Ljus, sol, regn, mörker, ett rum lever i olika tidszoner. Det är hela tiden mitt rum men min upplevelse av det varierar, samtidigt som jag bär med mig minnen av hur det varit. Upplevelsen av rummet är rörlig.
Däremot upplever vi inte omvärlden som en löpande åkning, menar Anders. Han ger exemplet tunnelbanan i Stockholm. Där färdas individen upp och ner mellan olika världar, ena stunden Hornstull, andra stunden Skärholmen. Det är också så vi uppfattar arkitekturen.
Vi ser ett rum, en byggnad, ett bostadsområde på olika sätt beroende på när, var och hur vi betraktar dessa och beroende av vilken position vi intar till rummet ifråga. Han liknar dessa olika upplevelser vid filmiska klipp. Det låter kanske en aningens snårigt.
När Anders Wilhelmson blir tvungen att konkretisera sig nämner han James Bond-
filmer som en av sina största inspirationskällor. Plötsligt ser jag de där glassiga, mondäna bilhallarna med sina skinande lyxåk som han visar på några av sina diabilder i ett förklarat skimmer. Pojkdröm, jajamen.
Men är det verkligen förenligt med arkitektens samhällsansvar att bära fram bilindustrin?
Jag har fått kritik för det. Men jag ser inte konflikten. Se på en filmare som Roy Andersson. Han gör reklamfilmer och stora konstfilmer. Reklam och konst berikar varandra, menar Anders.
Kvalitet istället för kvantitet är ett annat motto för Anders Wilhelmson. Ett motto som måhända tvingats fram av den lågkonjunktur som länge rådde inom byggbranschen. Han återvänder ånyo till filmen och filmskapare som Francis Ford Coppola.
Jag gör hellre fem bra hus än femhundra dåliga. Men inte ens en regissör som Coppola har rätten till final cut, den sista klippningen. Jag värderar de däruppe, säger Anders och sätter ribban med hela armen, högt.
Så jobbar vi med nyheter