Borgen var medeltidens statusmarkör

Tidigare forskning har i regel fokuserat på borgen som försvarsanordning, där man försökt definiera olika typer av borgar eller upprättat kronologiska utvecklingslinjer över murar, tinnar och torn. Men även om det ofta var krig under medeltiden, var det förstås ännu oftare fred. Borgarna har därför i regel fått också andra användningsområden, som till exempel centrum för skatteuppbörd. Det här gäller förstås i huvudsak de kungliga borgarna, men i Hanssons bok får också de privata borgarna en plats i solen.
Borgar och borgar, förresten. Den vanliga föreställningen är väl att en borg skall vara uppförd i sten, men lika ofta visar det sig att många varit uppförda helt i trä eller av både och. Det här gör förstås att många både privata och kungliga befästningar i dag inte finns kvar annat än som övervuxna husgrunder, som kan vara nog så svåra att upptäcka i landskapet.
En helt ny infallsvinkel som lanserats under de senaste decennierna, skulle man kunna kalla för det antropologiska perspektivet, där man dels vill se borgen i sitt landskap, dels hur den fungerade som ett slags statusmarkör för sin innehavare. Signalerna sändes förstås ut mot den närboende allmogen, men också gentemot borg-
herrens jämlikar. Borg är lika med makt, mycket makt. Med en rad exempel från Sverige och andra håll, visar Hansson på detta och nu blir det riktigt spännande.
En inte ovanlig företeelse för att visa sin status, var att anlägga sitt eget kapell inne i borgen så att man slapp mingla med vanligt enkelt folk i de lokala kyrkorna. Exempel finns också på borgherrar som anlagt egna städer i anslutning till sina borgar eller flyttat på hela byar för att skänka sin bostad en elegantare omgivning. Andra viktiga markörer, berättar Hansson, var att anlägga sin egen kvarn, sin egen slottsträdgård med fiskdammar samt/eller privata jaktmarker.
Ägna därför ett par minuter åt att betrakta Nyköpingshus i skenet av dessa rön och du skall se en ny bild växa fram, ty alldeles uppströms från borgen ligger mycket riktigt Storhuskvarn, vars namn måhända inte alls syftar på själva byggnadens storlek utan på att den en gång tillhört det ”stora huset”.
Hertig Karls trädgårdar med sina fiskdammar har i den historiska litteraturen alltid antagits vara anlagd av franciskanerkonventet, vilket i ljuset av det sagda kanske inte alls är givet, kanske inte ens sannolikt. Istället kan hela anläggningen mycket väl ha kommit till på initiativ från borgen.
En gång privata jaktmarker finns också inpå knutarna med en djurgård vid Hållet eller Jägarhållet, som det också kallats en gång.
Ingenting av allt det här går förstås att bevisa, men det är ända tänkvärt att en eller flera enskilda människors (läs borgherrars) fåfänga under medeltiden, i så fall kunnat få sådana efterverkningar på industri och handel ännu i våra dagar.
Så på med promenadskorna, gå ett varv runt Nyköpingshus och skänk en tanke till borgherrarna Magnus Ladulås, Raven von Barnekow och Iwar Axelsson Tott, som förstod värdet av att lyxa till det emellanåt. Promenerandet blir garanterat roligare på det viset.