Under uppväxten i avfolkningstidens Oxelösund var tanken nästan befängd. Det fanns ju ett överskott av lägenheter att hyra, så många att det rivdes kåkar på löpande band.
Jag minns en annons i SN där en privatperson sålde en etta i Frösäng. 5 000 kronor var utgångspriset. Sedan dess har det varit en hyfsad värdeutveckling.
Synen på bostadsmarknaden som formades i Oxelösund på 90-talet tog jag med mig när jag flyttade från stan. Var jag än sökte mig, Stockholm undantaget, förutsatte jag att det gick att få en bostad om jag bara hade någon månads framförhållning. På något sett har det gått, men jag inser att jag haft en hel del tur genom åren. Och synen på bostadsmarknaden har utmanats rejält de senaste åren.
Det slutgiltiga uppvaknandet kom när jag bestämde mig för att återvända till hembygden och börja arbeta på tidningen jag växt upp med. Jag har ju förstått att det var bostadsbrist i Sverige, men minnena om avfolkningen och rivningsvågen i Oxelösund fanns fortfarande kvar i bakhuvudet.
Vad som än händer finns det ju alltid något ledigt i Oxelösund. Tydligen inte. Nu har de årslånga bostadsköerna – och prisrallyt på tak över huvudet – kommit även hit.
I en artikelserie tittar SN närmare på bostadsbristen i en kommun där orden bostad och brist knappt nämnts i samma mening på många år.