Missförstå inte, Kammarkören är fortfarande i särklass bäst av alla de lokala, men har säkert ett dussin nya sångare på önskelistan.
Ett annat svar fick vi i går under kvällskonserten. De drygt tjugo sångarna gjorde då, som jag uppfattade det, sitt allra bästa och klarade sig i det stora hela riktigt bra igenom ett svårt program. Klangen var dock ibland inte lika ren och jämn som den brukat vara och inte nyanseringen heller från svagt till full volym med fast botten.
Kanske var det onödigt svårt att sjunga Benjamin Brittens
”A Hymn to the Virgin” efter den alltid lika effektfulla ”Bereden väg för Herran” som intågssång.
Och som prov på den modernistiska körsången a cappella hade det räckt med Jan Sandströms långsamt klangförtätade version av ”Det är en ros ut-sprungen”. Visst fungerade Morten Lauridsen och Eric Whitacre också som andlig musik för evigheten, men de höjde knappast julstämningen, vilket väl också måste vara ett mål med en julkonsert.
Vad som hände med ”Stilla natt” och de många överlagringarna förstod jag aldrig och tyckte inte om arrangemanget.
Det pampiga denna kväll kom från Enrico Bossis ”Cantate Domino”, där orgeln fick bita ifrån rejält. Och så förstås från körens och publikens allsång i ”Hark the Herald Angel Sings”.
Ett bekymmer i början var att inte heller sopransolisten Marie Alexis gick att känna igen. Men det gick över, och i Sibelius ”Julsång” fanns både kraften och känslan. Och Max Regers vaggvisa gjorde hon oändligt vackert och varsamt.
Bra men också onödigt svårt
Tradition eller förnyelse av repertoaren? Eller både och, som det var i går kväll?Och vad gör en kör när den är i ett generationsskifte och ett tiotal sångare slutar av ålderskäl eller av andra orsaker, samtidigt som kören har en ny dirigent som inte är så erfaren med insatser och slagteknik?
Så jobbar vi med nyheter