Glädjande nog var det en stor publik som fyllde läktarna och var nyfiken på hur utländska och svenska folkmusiker skulle låta när de korsbefruktade varandra.
Det underliggande budskapet var förstås att vi i dag mer än någonsin lever i en global värld och behöver varandra och har mycket att lära. Samtidigt var pekpinnarna få och musikglädje och spelskicklighet i centrum.
Saken blev bara bättre av att det också var återbäring på skatten i form av gratis entré. Den som ville kunde alltså komma och gå. Men störst behållning fick den som hörde alla tre och därefter la sitt pussel och drog slutsatser.
Först ut var paret Maher och Sousou Cissoko som förenar Senegal med Sverige. Deras del kallades familjekonsert och det fungerade nog ganska bra trots att de helst skulle varit mycket närmare sin publik. Men de har stor rutin på att spela och sjunga för barn och få kontakt. Snart sjöng vi med på mandinka-språket och fängslades av sagan om den snälla jätteormen som hjälpte den höggravida kvinnan att föda och vårda sitt barn. Och minsann lyckades de inte också att få oss att stå upp och dansa.
Jag går min egen väg och följer ingens fotspår, var en viktig sång, precis det som Sousou gjorde som 19-åring när hon for till Västafrika för att lära sig spela kora och träffade Maher, och han gjorde samma sak när de gifte sig och fick två barn och han nu är svensk – också! Och överdådig mästare på kora-spel.
Del två var allvarligare och inte lika publikvänligt presenterad, men så var det första konserten för Ali Shaker och hans svensk-kurdiska kvartett. Men ojojoj, vilken fart han hade på alla snabba toner på sin luta och så borrande och mörkt det lät om cellon. Som mest virtuost och spännande var det när ”svenskt” dragspel och gitarr utmanades att hänga med i ryckiga rytmer och orientaliska skalor med halvtonerna på ”fel” ställen och med ibland också kvartstoner. Wow! Vilken färd! En polska av Erik Sahlström fick österländsk upphottning, medan Ali hyllade sin dotter Ronja i en visa i mer vanlig ”svensk” dur-tonart.
Turnévana hade även sista kvartetten med irländsk-svenska musiker. Nuala Kennedy var suverän på olika flöjter i jigs och reels, och John Doyle sjöng en tragisk sång med tryck om en ensam fiskare på havet. Lisa Långbacka överraskade med en existentiell visa inspirerad av Kierkegaards filosofi. Och så det allra med gripande, med vacker stämsång, när Esbjörn Hazelius sjöng en emigrantvisa med avsked till alla och hemlandet. Han påminde också om att stora delar av de fattigaste i både Irland och Sverige emigrerade under 1800-talet och nu är delar av det mångkulturella Amerika.
Mina slutsatser efter denna kväll? Ja, att instrument och röster kan låta så bra men olika. Men mest att bra musik inte har några gränser.