Hurra för skatteåterbäringen! Så är det frestande att utropa när Försvarsmakten kommer till Nyköping med någon av sina musikkårer. För då brukar det vara riktigt låga biljettpriser och ändå bra musik på proffsnivå.
Roligt då att det också var en sådan känsla av nästan fullt i Culturum i går kväll, en fredagskväll minsann, när så mycket annat lockar, såsom tv-soffan efter en lång arbetsvecka.
Men bra musik piggar upp mer än tv, och sång kan föda ädla känslor. Och stiliga var de i sina ljusblåa uniformer de trettio musikerna i Dragonmusikkåren som gästspelade.
Och hör och häpna, måste man säga, nu när vi för första gången vad jag vet fick en rejäl dos riktig Wagner på en konsert här på hemmaplan. Man kan ha många invändningar mot hans storhetsvansinne och stolliga idéer och mossiga kvinnosyn och ännu värre saker. Men han kunde skriva storslagen musik.
Maffigt och mäktigt blev det förstås också med bara mässingsinstrument, det som engelsmännen kallar brass-band. Kanske ska det sägas direkt att gårdagens gäster inte riktigt nådde upp till den otroligt höga nivå som de bästa engelska banden har, men där är också konkurrensen om platserna stenhård.
Men det var inget jag tänkte på mer än marginellt. Tvärtom gjorde det gott i själen att bara föras med till Wiens konserthus och den långa fanfar för Wiener Philharmoniker som Richard Strauss skrev åt dem.
Sedan kom något av det bästa Wagner skrivit, nämligen förspelet till den tidiga och hyperromantiska operan om den flygande holländaren, han som aldrig får komma till ro. Där är det redan i originalet massor av brass och pukvirvlar i klangen i skildringen av en stormande havsresa och även det sjungade kvinnliga temat låg väl till för eufonium, så arrangemanget fungerade över förväntan.
Lite svårare var det att ge illusion av stråkskimmer och träblåsarnas klangfärger i Wolframs sång till aftonstjärnan. Men det hade David Björkmans löst fiffigt med att låta slagverkarna fladdra med klubborna på olika instrument med stavar. Solist var barytonen Fredrik Zetterström, som naturligtvis sjöng detta kända stycke fint och vackert men med noter och kanske just därför inte så fritt och flödande som jag vill ha det (till exempel jämfört med hur den unge Håkan Hagegård laddade sången med inlevelse).
Valkyrieritten avslutade före paus och lyckades än en gång bli en pulshöjare, även om musiken är sliten.
En underbar nyhet inledde akt 2 med musik svävande i rummet med tre trumpeter på scenen och tre på läktaren i John Zorns Antiphonal Fanfare från 2013. Och fantastiskt hur stämmorna kom och gick inuti varande, liknande det som kallas hocketus, att det alltså kan bli en melodi fast varje instrument bara spelar en ton.
Wagners sorgesymfoni engagerade mig rätt lite, och det var väl ändå Friskytten som var Webers mästerstycke? Mycket bättre då med Fredrik Zetterström mer i högform i Sachs monolog ur Mästersångarna.
Häpnadsväckande bra blev slutet med Björkmans tvärsnitt ur Lohengrin med underbart tryck från fyra bastubor och uppåt och sedan alla trumpetfanfarerna.