Redan i början av 1620-talet hade Hubert de Besche börjat ägna sig åt bruksrörelse. Han blev på detta område en stor, om inte alltid så lycklig, mångfrestare.
Sina företag drev han dels ensam, dels i kompanjonskap med sina bröder Gillis eller Willem, med Louis de Geer eller med andra personer.
Början gjordes då de Besche den 3 februari 1623 genom kontrakt fick på sig att överlåta arrendet av Nora och Lindes bergslag jämte Fellingsbro härad. Han inrymde åt sin broder Willem två tredjedelar av affären och nödigt kapital skul- le tillhandahållas av de Geer.
Hubert de Besche var under de följande åren, åtminstone tidvis, bosatt i Guldsmedshyttan. Affären blev dock varken lyckosam eller långvarig. Först råkade de Besche i tvist med sina företrädare i arrendet, Kristoffer Andersson och Anders Bengtsson.
Vid av- och tillträdessynen, som förrättades 8 september 1623, befanns det att åtskilliga persedlar fattades och då de Besche jämte inventeringsnämnden anmodade Anders Bengtsson att tillrättaskaffa dem, blev detta yrkande enligt inventeringsprotokollet med – "många spotske och färsmädlige ord" – avvisat. Ännu så sent som 1838 var detta mellanhavande inte uppklarat.
Å andra sidan var man inte nöjd med de Besches sätt att sköta sitt arrende. Flera gånger (t ex 29 juli 1625 och 10 juli 1626) fann sig kammaren nödsaka påminna honom att han skulle klarera sitt arrende.
Vi äro i ammunitions leverering illa försatta, fordi vi have icke kunnat komma till bruken och inga dugeliga plåtar av dem bekommit, heter det också i ett brev 28 november 1626 av Willem och Hubert de Besche.
Tydligt är att de Besche inte kunnat göra rätt för sig och troligen har kompanjonskapet mellan honom och Willem upplösts, måhända för att de Geer dragit in krediten.
Från och med nyåret 1627 överlämnades arrendet av Nora och Lindes bergslag åt Svenska handelskompaniet och efter dess upplösning kort därefter övergick det till Willem de Besche och Louis de Geer.
Vid avträdandet av en del bruk och hamrar ansåg sig de Besche inte ha fått ersättning för nedlagda kostnader och beklagade sig häröver hos kammaren (1628).
Helt avpolletterad från sin verksamhet i Nora och Lindes bergslag var inte Hubert de Besche. Ända till 1636 utövade han inseende över samtliga bruk därstädes (Rockhammar, Flögfors, Finnåker med flera) och sedan han överflyttat till en annan del av landet fungerade Gillis Radou som hans ställföreträdare.
Genom privilegiebrev av 1 september 1631 erhöll vidare de Besche, som delägare i ett konsortium, tillstånd att ta sig an vissa gruvor i Lindes bergslag samt där bygga upp masugnar och hammare med mera.
Det må även i detta sammanhang nämnas att Torshälla "järnsnideri", som anlagts av änkedrottning Kristina, under någon tid (före 1627) drevs av de Besche, dock som det syntes utan framgång.
Genom kontrakt den 20 mars 1628 erhöll Hubert de Besche rätt att sätta upp en kvarn i Torshälla ström och enligt ett brev från kammaren den 22 februari 1636 har han också fått arrendet av Hyndevads, Eskilstuna och Eckerå kvarn i Rekarne.
Under senare delen av sitt liv förlade de Besche emellertid huvudparten av sin verksamhet till östra Södermanland. År 1623 anlade han och hans broder Gillis, må- hända jämte Joakim Danckwardt, en masugn vid Nävekvarn. Det var upphovet till det berömda bruket med detta namn.
För skogstillgången sörjdes genom talrika egendomsförvärv och genom utnyttjandet av en skogstrakt av allmänningsnatur uppåt Kolmården. Järn bröts på gammalt sätt i trakten. Huvudtillverkningen blev snart styckegjutning.
Nävekvarns historia under de följande åren är föga känd. Tydligt är emellertid är att de Besche snart lämnade befattningen därmed, måhända på grund av sina engagemang i Nora och Linde.
Längre fram på 1620-talet innehades nämligen tillika med de andra styckebruken i trakten, Bränn-Ekeby, av ett konsortium som leddes av Joakim Danckwardt och vilket Gillis och Gerard de Besche, men inte Hubert, var delägare.
Hur Danckwadt 1627 trängdes ut av Louis de Geer och Willem de Beche och hur dessa tillika med Gillis och Gerard de Besche delade upp arrendet av de så kallade Nyköpings-verken berättas i Danckwardts och de båda brödernas biografier.
Det nya bolaget anlade genast ett tredje styckebruk vid Fada. Efter Willem de Besches död inträdde Hubert 1631 i bolaget och sedan Gillis och Hubert för 8000 dlr kmt (daler kopparmynt) köpt Gerards andel, bestod detta av Louis de Geer, Willems arving- ar samt Hubert och Gillis.
De båda sistnämnda blev administratorer. Arbetsfördelningen mellan dem var tydligen uppgjord så att Hubert residerade på Nävekvarn som disponent för bruken medan Gillis bodde i Nyköping som ekonomisk ledare av verksamheten i dess helhet.
Denna vidgades med åren. Den 23 februari 1632 erhölls privilegium på en hammarsmedja vid Grishyttan. I Nyköping, där 1641 ett så kallat bokverk och en smältugn byggdes vid S:t Anne kvarn, fabricerades allehanda vapen, spetsar, uddar, gafflar, korta och långa bössor, sablar och värjor.
Även stål omtalas bland de produkter som bolaget exporterade. Ojämförligt viktigast förblev dock styckegjutningen. Vid Nävekvarn, Bränn-Ekeby och Fada drevs den upp till den grad att den vissa år torde ha överträffat Finspångs. Under åren 1637–1646 uppgick hela tillverkningen sammanlagt till 5893 stycken, vägande i det närmaste 11 miljoner skålpund.
Den verkligt ledande kraften i bolaget var, tack vare sin kapitalstyrka, Louis de Geer. Det var på hans privilegier som bruksanläggningarna skett (Louis de Geer och consorter). Det var också han som alltifrån starten förlagt pengar åt de kapitalfattiga bröderna de Besche mot förbindelser å dessas sida att till honom ensam försälja alla kanoner som tillverkades vid deras bruk.
Till de Geer avlät Gillis och Hubert gemensamt (på tyska) eller Hubert ensam (på franska) rapporter över brukens tillverkning, varornas försäljning och affärernas ställning i allmänhet. Inte sällan vittnade breven om penningsvårigheter, vilket tvingade bröderna att anlita de Geers ekonomiska understöd i en eller annan form.
Enligt ett kontrakt, som den 10 juli ingicks mellan bröderna de Besche och de Geer, hade den sistnämnde jämte Willem de Besches arvingar nödgats tillskjuta inte mindre än 66000 daler, vilket bland annat tillskrevs överdrivna kostnader för arbetsfolk och byggnader.
En upprensning av affärerna företogs, varvid bröderna de Besche lovade att snarast realisera inneliggande och de Geer åtog sig att till bestämda priser mottaga brukens tillverkning av kanoner och järn.
I ett nytt kontrakt av den 24 februari 1647 erkänner sig bröderna de Besche vara skyldiga de Geer 8250 daler. För denna summa och försträckning, som han eventuellt framledes kommer att lämna förpliktigar de sig att till honom leverera gode och ostrafflige stycken av de sorter, som de Geer föreskrev, till ett pris av 16,5 daler per sk???. Ganska stränga bestämmelser gällde, för den händelse att kanonerna vid provskjutning skulle visa sig vara felaktiga.
Vid denna tid hade det kommit till en brytning mellan de Geer och hans måg, Willem de Besches son Karl. Möjligen har detta stört förhållandet även mellan farbröderna och de Geer. Visst är att den goda sämjan mellan kompanjonerna tog slut.
De Geer ställde sig alltmer avvisande till bröderna de Besches aldrig upphörande kreditkrav och dessa å sin sida sökte allt bestämdare frigöra sig från de Geers ekonomiska förmyndarskap. Den förut så livliga korrespondensen avbröts 1647 under alla tecken till missämja.
De Geer gjorde för-sök att förvärva en del bergslagshemman i Södermanland (Frankhyttan, Hackhyttan, Nyhyttan med flera) vilka tillhörde Nävekvarns och övriga Nyköpinsbrukens godskomplex. Då bröderna de Besche protesterade häremot och i stället sökte skaffa sig rätten till nämda hemman, resolverade (beslutade) kammaren, att dessa inte fick skiljas från bruken.
De Geer invände då att bruken egentligen tillhörde honom, då de uppförts för hans pengar och att bröderna de Besches äganderätt endast var nominell.
De Geers anspråk blev emellertid underkända i bergskollegiets yttrande över tvisten (8 november 1647) och som skäl anfördes bland annat att de Geer dessförutan på alle orter vid sina bruk är med gode lägenheter väl accomoderat (anpassat sig).
Bröderna beredde sig nu att skilja sina affärer men bolagsgemenskapen ägde dock de facto bestånd vid Gillis de Besches död i augusti 1648. Några år senare upplöstes handelsgemenskapen mellan Hubert och Gillis arvingar den 21 februari 1651. Bruken däremot fortsatte tydligen att drivas för gemensam räkning.
En ny anledning till misshälligheter mellan bröderna de Besche och de Geer hade emellertid yppats på våren 1648. Regeringen hade hos de Geer gjort en beställning på 150 kanoner, vilka skulle skickas till Tyskland.
I enlighet med kontraktet med bröderna de Besche, som förpliktigade dessa att de Geer ensam försälja alla kanoner som tillverkades på deras bruk, anmodade nu de Geer dessa att fullgöra leveransen, men de vägrade.
I stället ingav de till kronan om direkt leverans och då kostnaden för detta var lägre än de Geers antogs det av kammaren den 26 maj 1648. Över detta klagade de Geer, vilken ansåg sig, på grund av sitt innehavda privilegium, ensam ha rätt att tillverka och utskeppa kanoner.
Drottning Kristina gav de Geer rätt och upphävde kammarens beslut. Bröderna lät sig emellertid inte nöja sig härmed. I en inlaga till drottningen beklagade de sig bittert över de Geers uppträdande då han söker till vår största ruin och oundvikligen undergång på åtskilliga maner att ruinera oss, han vill icke betala de kontraherade priserna vid kanonleverans osv.
De bådo K. M:t att antingen tillhålla de Geer att iaktta kontraktets bestämnmelser angående priserna eller också lämna full frihet att uti utskeppande av stycken söka vår hanterings profit och nytta".
Kammaren sökte åstadkomma en förlikning mellan parterna. Denna strandade länge på de Geers orubblighet, men sedan Gillis avlidit, enades Hubert och de Geer den 27 september 1648 om att hänskjuta tvisten till två gode män, Henrik Wolff och Wilhelm Momma.
Sedan dessa granskat räkenskaperna, befanns de att de Geer hade en fordran på 9642 dlr kmt (daler kopparmynt) och denna åtog sig de Besche att gälda genom leverans av kanoner.
Sven Eriksson
Fotnot: Artikeln är del tre av fyra i en serie.
Källor:
I texten nämnda brev och handlingar, riksregister, biographica, Oxenstiernska samlingen, bergskollegiets register och bergsverksrelationer, allt i RA:s kammares register och kontraktsböcker samt bergverkshandlingar.
Kammararkivet – Noraskogs arkiv 1,5 (1889–1927).
E. W. Dahlgren: Louis de Geers hus i Stockholm (samf. S:t Eriks årsbok 1919).
Louis de Geer 1-2 (1923.)
A. E. Falk: Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping (1928).
A. Hahr: Studier i Johan III:s renessans 2 (1910).
H. O. Indebetou: Nyköpings minnen 1-2 (1874).
G Jacobson: Näfveqvarns bruk under 300 år (1923).
T. O:son Nordberg: Gustav II Adolf som byggherre (Fornvännen 1931),
G. Upmark d ä.: Tyska kyrkan (valda skrifter 1901).