I dag är det välkomstfest i Zagreb; här i Sverige uppmärksammas firandet med bekymmersamma rubriker. Inte heller i den kroatiska huvudstaden eller resten av landet är folket enigt om att dagens EU-inträde är en god idé. 66 procent röstade ja till medlemskap förra året men av hela befolkningen var det rekordlåga 43 procent som brydde sig om att gå till valurnorna (Izbori.hr).
Enligt medierapporteringen är många rädda för att krisande EU ska dra ner landet i en ännu värre svacka än det redan befinner sig i. Arbetslösheten var förra året 16 procent (Eurostat) och konkurrenskraften är dålig. Detsamma gäller produktiviteten och det finns mycket kvar att göra för att tackla korruptionen, enligt EU-kommissionen.
Så varför ska då landet över huvud taget gå med i unionen? Resan mot dagens inträde har betytt mycket för nationen som sedan efter första världskriget var en del av Jugoslavien. Efter Kroatiens självständighetsförklaring 1991 följde konflikter, Balkankrig och fred. Kvar fanns slitningar mellan länder och etniska grupper i Kroatien och grannländerna Bosnien och Serbien.
Försoning och förbättrade villkor för minoriteter var EU-kommissionens villkor för att Kroatien skulle bli medlem i unionen. Bryssel hade lärt sig läxan från när Rumänien och Bulgarien gick med eller när Grekland lyckades fuska sig in i eurozonen. Det blev rekordhårda ekonomiska och demokratiska reformer för Kroatien.
Hela idén med kol- och stålunionen var att skapa fred och tids nog blomstring mellan ärkefiender. Historiska steg i den riktningen har nu tagits på Balkan.
Europeiska gemenskapen (nuvarande EU) gjorde inte mycket för att skapa fred i området på 1990-talet; nu bör vi ta chansen att betala tillbaka och sträcka ut handen. Mot inte bara en, utan tids nog flera nya medlemmar.