Ett förbannat "vi vill ha tillbaka våra pengar" och en handväska som slängs på förhandlingsbordet är en av nyckelscenerna i bygget av Europeiska unionen. Året var 1984 när Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatcher protesterade mot EU:s budgetplaner – de nationella dragkamperna blir sällan så intensiva som när storleken på unionens plånbok ska spikas. Nu regnar de hårda ordalagen igen inför klubbandet av budgeten för 2014-2020. "En budget för 50-talet" sa EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) om förslaget som lades fram av unionens ordförandeland Cypern natten mot tisdagen.
Cypern vill att budgeten bantas med 50 miljarder euro jämfört med det förslag som EU-kommissionen redan lagt fram. Länder som Sverige, Storbritannien och Nederländerna vill se ännu kraftigare minskningar. "Framför allt att man inte har sparat nästan alls i jordbrukspolitiken, det är helt åt skogen", sa Birgitta Ohlsson om Cypernförslaget (Ekot 30/10) och sammanfattade kritiken från flera länder.
Kommissionen vill att budgeten sväller för att skapa jobb och ta Europa ur krisen. Än en gång blottar sig den fundamentala konflikten i synen på vad EU ska vara. Bidragsgivare som hejdar arbetslöshet men förvandlar Europa till ett museum, eller en marknadsanpassad global spelare som löper risken att förlora jobb till andra världsdelar?
Det måste bli det sistnämnda för att EU ska få till en positiv social och ekonomisk utveckling som håller i längden.
Stödköp av fisk och en radda subventioner och bidrag är exempel på kortsiktig politik och fåfänga försök att kämpa emot globaliseringen. Satsa i stället mer krut på exempelvis forskning – läs framtid. Man kan inte annat än ställa sig samma fråga som utrikesminister Carl Bildt gjorde på mikrobloggen Twitter, gällande cyprioterna och deras budgetförslag: är de medvetna om att världen därute förändras?