Burman har ägnat tio år åt Bremer
När författaren Carina Burman började forska om Fredrika Bremer tyckte hon att det var en ganska tråkig tant hon hade att göra med. Ändå har hon nu ägnat tio år åt Bremers liv och författarskap.
Hennes tegelstenstjocka Bremer en biografi har blivit färdig precis lagom till bokmässan i Göteborg.
Nu sitter hon här i en ganska fullsatt konferenssal och berättar om sin forskning. Och om den lilla Fredrika som växte upp i ett rikt men olyckligt hem och fick skäll för att hon tände eld på saker och kastade porslinsdockorna i golvet.
Den fula ankungen var Fredrikas favoritsaga, och hon växte själv upp till en svan. Fredrika Bremer var den populäraste svenska romanförfattarinnan under sin livstid och en pionjär inom kvinnokampen.
I början förde Bremer fram sina åsikter lite förtäckt i romanerna, men sedan blev hon tydligare och radikalare. Hon kämpade för kvinnans rätt att själv välja sin make och forma sitt liv. Och redan 1856 hävdade hon att kvinnor borde få bli präster, berättar Carina Burman som kallar Bremer en frisk radikal kraft.
Men det är ingen hyllningsbiografi hon skrivit.
Nej, som forskare måste man vara objektiv. Jag har försökt beskriva Bremer utifrån den tid hon levde i och samtidigt velat skildra henne med viss distans.
Det där med distans kändes extra viktigt eftersom tidigare Bremerbiografer satt 1800-talsförfattarinnan på piedestal. Burman ville plocka ner den berömda romanförfattarinnan och kvinnosakskämpen därifrån, även om hon tycker att Bremer är en författarinna som förtjänar respekt. Inte minst för att hon har skrivit flera romaner som fortfarande tål att läsas.
Men hon hade en irriterande vana att alltid tala om för alla andra vad de skulle göra, lite pekpinneaktigt så där. Och så hade hon en tidstypisk dragning åt det sentimentala som känns lite besvärande idag, konstaterar Carina Burman krasst.
Hon har ägnat tio år åt sitt liv åt att forska om Bremers liv och verk. Under de åren har hon bland annat givit ut Bremers brev i två tjocka volymer. Men hon har också lånat personer ur Bremers romaner och stoppat in dem i sina egna skönlitterära berättelser. Nu tänker hon lämna Bremer bakom sig. Åtminstone nästan.
Det har dykt upp ett 60-tal brev som legat bortglömda i slottsarkivet i 150 år. Jag tänker ge ut dem i en tunn liten utgåva, men sedan är det faktiskt slut.
Så jobbar vi med nyheter