Tänk om det inte är så stor skillnad på barn och vuxna ändå? Vi kanske i grunden har samma längtan till sol och sommar och glädje, samma behov av att bli uppskattade. Känna oss behövda. Vara bra på något, kanske på att spela fiol eller prata baklänges. Och få ha riktigt buskul ibland, även vi vuxna, med grimaser och lite prutthumor. Sjunga om armar, axlar, knä och tå med rörelser till.
I vart fall bytte inte Musikteater Gulasch stil särskilt mycket från föreställningen för barn till den för vuxna på kvällen. Jo, de var klädda i rosa och knallgult på eftermiddagen och sedan elegant svart i kavaj eller smoking. Men tågsången fungerade minst lika bra för vuxna med ångvisslan, fartökningen och gnisslet från fiolen. Och det var samma goda publikkontakt och interna smågnabb. Som helhet en mysigt samspelt trio, lite lik Magnus och Brasse och Eva.
För barnen kom några trolleritrick, en rymdraketsång och en rappat hårdrytmisk version av ”Imse, vimse spindel”. Plus lite av pedagogisk pekpinnesång om vikten av att vi alla sopsorterar. Bra, tyckte jag, för det behövs. Och så en cover på ”Fever” med svensk text om mörker, som ju barn kan vara rädda för.
På kvällen blev vi inbjudna att sjunga med en hel del, som i ett par kända Ulf Peder Olrog. Louice Ottosson gjorde fint ifrån sig när hon fick sjunga alla vackra långsamma sånger vid vindens ängar eller om en kväll i juni eller ”Håll mitt hjärta”. Hans Bigestans sjöng nästan för polerat för Allan Edwalls grovdoppade livsvisdom i moll i ”Kom ska vi tycka om varandra”. Mer välbehövligt riv och rasp var det över Kenneth Höglinds egen visa i moll som finsk humppa men ändå upplyftande om att ta vara på livet.
Ryskt allvar var det över Vysotskijs förbjudna sång om vänskap, medan Gulasch gjorde spex av flickan vid Moskvafloden när nattens mörker föll. Roligt!
Som extranummer fick vi fundera över hur vi i dag ska tolka Iggesundsgängets pessimistkonsult och uppräkningarna av allt som går fel. Paris blir bara Hudiksvall, spikas det fast i refrängen. Men med det spelglada gänget Gulasch på scenen vann ändå optimismen, både för barn och vuxna.