Whistleblowers är personer som förargar sina chefer men älskas av tv-tittarna som ser avslöjandet på Uppdrag granskning. Men de som råkar jobba på EU-kommissionen får extra stora problem om de berättar om oegentligheter på jobbet, enligt en ny granskning. "Du förlorar allt om du är en whistleblower i EU /.../ Det är som en gyllene bur" säger en tjallare i Tystnadens Europa som kom ut i veckan. Författaren Helle Larssens granskning av kommissionens tystnadskultur är upprörande läsning. Negativ information ska ovillkorligen hållas innanför fasaderna, visslare berättar om utfrysning, sexuella trakasserier och enligt författaren "sjukpensioneras" byråkrater som sagt för mycket.
Boken bygger på intervjuer med några av EU-historiens mest kända visslare. Som före detta EU-byråkrat och dessförinnan trainee på EU-parlamentet har Helle Larssen personliga erfarenheter av korridorerna. Boken är faktaspäckad, välresearchad och ger svar på frågor som sällan eller aldrig ställs. Elaka tungor kommer hävda att vittnesmålen är falska och motiverade av att sparkade före-dettingar vill ta ut sin hämnd. I så fall är det dags för EU-kommissionen att ta till orda och bemöta den negativa kritiken. Institutionen har en beklaglig tradition av att vara knäpptyst.
Fick hälsokommissionären John Dalli nyligen sparken av chefen José Manuel Barroso i den så kallade snushärvan? Alla undrar men de som vet låtsas som att det regnar.
En förklaring till tystnadskulturen är unionens grundstruktur – méthode Monnet. Fransmannen Jean Monnets vision på 1950-talet var att Europapolitiken skulle skötas av byråkrater, medborgarna skulle inte behöva bry sig och insyn var därmed onödigt. Då var det internationella samarbetet en kol- och stålunion. I dag går det inte en kafferast utan att vi påverkas av EU:s regler, insynen i vad som händer i maktens högborgar är alltjämt dålig. De som vågar rapportera om fusk straffas enligt utsago med invaliditetsförklaringar och nya regler för att skydda visslarna har inte gjort deras situation säkrare. Sjukpensionärerna finns kvar och inga nya visslingar hörs. Méthode Monnet sitter i väggarna, är slutsatsen jag drar utifrån Helle Larssens gedigna granskning.
EU-kommissionens gamla metod att hålla tyst för att skydda imagen är kontraproduktiv sedan länge, om man nu anser att det finns en kommissions-image värd att skydda. Det är dags att ta tjuren vid hornen och börja snacka.