Ni som varit där i Bygdegården tidigare på cabarevy vet nog ungefär vad som väntar, och den som aldrig provat att åka dit kan gärna börja i år.
Om man inte är både humorfri och torrboll lär ingen bli särskilt besviken på den helkväll som väntar: underhållning i tre akter med sång, dans och revynummer från scenen och en mycket god trerätters meny vid de fyra långborden i salen. Helst i sällskap med goda vänner förstås, men annars brukar det vara lätt att bli bekant med bordsgrannarna.
Och nog fanns det att prata om under premiären i lördags. Ta bara en sådan sak som är typisk för Tystberga hur numren om jämställdhet kan hänga ihop och för vår syn bokstavligen visa upp problem, till exempel när baletten dansar i svartvitt och när Tatjana Kontio och Hans Ring dansar kind mot kind i hälften manliga och hälften kvinnliga kläder. Först svindlar det för ögonen att se dem, när de bytt sida mot oss.
I finalen var dessa två fräckare av sig, men så heter numret också Snoppmålning med en mycket energisk konstnär som överraskar.
Det var också här efter kaffet som jag och många i publiken skrattade som allra mest åt driften med oss hopplösa män och åt allas våra märkliga beteenden, speciellt när Gustaf Eriksson i gul peruk och på någon hysterisk dialekt gjorde parodi på heltokig gympapass-ledare.
Elakheter mot politiken är inte alls Tystbergas grej, så ni vet, men däremot kommer ibland världsproblemen in på scenen och ger oss tankeställare.
Ibland är det vackert och utan pekpinnar, som när baletten dansar med regnbågens alla färger virvlande omkring sig.
Ibland sker det mer uppenbart för att verkligen skratt och allvar ska blandas, som i mellanakten, som enligt Dramatörernas tradition är sammanhållen. I år är det de tre samspelta tågluffarna Maria Larsson, Sandra Magnusson och Klara Jansdotter, som gör nedslag i Europa och får lära sig att allt inte är som i Sverige.
Tiden riktigt stannar när Ankis Axelsson, Timmy Paulin och barnet Tindra Donnerstål som en romsk familj jagas av polis i både Paris och Rom. En finess är här att detta kan vara Tystbergas hälsning till Hasse och Tage som hade ett omstritt romskt nummer i revyn Gula hund för 50 år sedan.
Här och i hela revyn går också sång, dans och teater gränslöst över i varannat, och många sjunger verkligen bra. Revyn visar också att generationsskiftet förra gången fortsätter att fungera.
Kanske saknar jag i allt det ungdomliga det vuxna samtal som fanns tidigare och tycker absolut att det blivit för mycket av hårdpumpande bas i ljudbilden och att Vivaldi ska dämpas i högtalarna i pauserna.
Annars kan man bara klaga på att Bœuf Bourguignon fått en märklig stavning i programhäftet.