21-åriga Carolina är nyinflyttad med sin sambo Johan och hans två barn i en villa i Björnlunda. Vardagen är sedan några månader tillbaka sig inte lik. Carolina har känselbortfall i princip hela kroppen och kan ha svårt att klara av de enklaste saker. Som att känna när hon är kissnödig.
– Det är som med treåringen vi har här som vi pott-tränar, jag måste gå på toaletten och testa om jag är kissnödig. Eftersom jag inte känner någonting kan det ibland gå så länge mellan besöken att jag får ont i njurarna, säger Carolina.
Det började i juni. Först domnade Carolinas arm av. Känseln och kraften bara försvann. Efter ett besök hos en naprapat kom den dock tillbaka.
Sedan gick två veckor. En kväll kände Carolina inte längre sina ben. Eftersom det var sent så valde hon och Johan att vänta in morgondagen. På morgonen hade ena benet vaknat till liv, men inte det andra. Sedan dess har hela kroppen domnat bort och hon är nu sjukskriven. Utöver känselbortfallet har hon kraftig huvudvärk och sover knappt alls. Och trots besök på smärtklinik, medicinavdelningar, akutmottagningar, röntgenavdelningar, vårdcentral och sjukgymnaster så kan ingen säga vad som drabbat Carolina. Det man hela tiden kommer tillbaka till är den spinalvätska, eller ryggmärgsvätska, som man har hittat inkapslad i nacken och bröstryggen.
– De har däremot inte sagt vad det betyder eller hur länge den har varit där, berättar Carolina.
Frustrationen hos den lilla familjen växer. Varje läkarbesök känns som en återvändsgränd där man konstaterar att man inte hittar något fel. Carolina upplever att läkarna släpper taget om henne varje gång de inte hittar en lösning.
– Jag förstår att läkarna inte kan veta allt och att de inte vet vad de ska göra. Men de får inte sluta att engagera sig innan svaret finns, säger Johan.
Bollen ligger nu hos vårdcentralen. Samtidigt undrar Carolina vad primärvården kan göra som inte specialisterna kan. Trots allt försöker de att se det som att saker faktiskt händer.
– Läkarna har i alla fall lyckats utesluta några saker, säger Johan.
Mycket av Carolinas tid går ut på att vänta, på telefontider och nya läkarbesök. Varje läkartid är en pärs för henne som inte tycker om sjukhusmiljöer. Hon har därför tagit med sig en anhörig som stöd vid varje besök, men nekas ständigt att ta med sig denne in. Trots att patienter har rätt att ha med sig vem som helst i rummet.
– De säger att de inte kan göra en korrekt bedömning av mig om någon är med. Men jag orkar inte alltid förklara allt eller kommer inte alltid ihåg det heller eftersom jag knappt sover, säger Carolina.
Tills de får reda på svaret försöker de finna de små glädjeämnena i vardagen. Ibland hamnar de tillsammans vid köksbordet med Carolinas nagellack, en av de få saker hon fortfarande orkar göra som hon tycker är kul. När orken tryter rycker Johan in med penseln.
– Den här damen, hon har förlorat all sin färg, säger Johan och ger Carolina en lång blick och fortsätter:
– Det här är en stark tjej egentligen men nu är det nästan som hon har gett upp.