Under graviditeten dras de raka magmusklerna isär för att ge plats åt den växande magen. Efter förlossningen ska den uttöjda bindväven mellan musklerna dra ihop sig igen. För många kvinnor läker den dock inte som den ska. Diagnosen kallas för rektusdiastas och kan leda till bland annat försvagad bukmuskulatur och ryggsmärtor.
Caroline är en av alla de kvinnor som fått sin livskvalitet kraftigt försämrad till följd av diastas. Tillsammans med en annan kvinna, Linda, driver hon Diastasupproret med syfte att öka medvetenheten om en vanlig diagnos få känner till.
– Sjukvården har ingen koll på det här. Det hanteras på olika sätt i olika landsting och på många håll finns ingen kunskap alls, säger Caroline.
För Carolines del började det hösten 2017 då hon födde tvillingar. Hon kände tidigt att kroppen inte återhämtade sig i den takt hon väntat sig. Hon hade ont i mage och rygg och en skarp hosta bidrog ytterligare till oron.
– Det kändes som att mina tarmar skulle trilla ur magen varje gång jag hostade.
[fakta nr="1"]
Till slut bad hon kompisen Anno Eriksson, kost- och träningsrådgivare och utbildad mammamagetränare, att känna på magen.
– Jag fick ner hela min knytnäve i hennes mage. Det var bara som en deg. Jag förstod att det var diastas och kanske även navelbråck. Det var extremt. Jag rekommenderade henne att ta kontakt med vården, minns Anno Eriksson.
Mötet med vården blev inte vad Caroline hoppades på. Varken barnmorskan eller läkaren hon fick träffa hade hört talas om diastas.
Hon slussades vidare till kirurgavdelningen där hon för första gången – sex månader efter förlossningen – fick möta vårdpersonal som var bekanta med begreppet. En skiktröntgen bekräftade både diastas och navelbråck. Gränsen för diastas går, enligt Vårdguiden, vid en delning på två centimeter. Carolines var nio.
Lättnaden blev dock kortvarig. Diastas, fick hon veta, var egentligen ingenting sjukvården kunde hjälpa henne med. I Eskilstuna saknades kompetensen helt. På annat håll kunde man ta hand om diastasen ”på köpet” i samband med att navelbråcket opererades. Det var, hette det, en kosmetisk fråga.
– Men eftersom att jag drabbades genom att bli gravid så täcks inte jag. Jag kände bara att så här kan det inte få vara. Då drog jag igång mitt uppror.
I samma veva som Caroline delade sitt inlägg gjorde Västeråsbon Linda samma sak. De två främlingarna – förenade genom sina negligerade magar – gjorde gemensam sak. Diastasupproret var fött.
– Gensvaret var omedelbart och sedan har det bara fortsatt. Vi får dagligen in historier från kvinnor som genomgått misslyckade landstingsoperationer eller tvingats bekosta dem själva. Många har gått runt med sina smärtor i flera år, ovetandes om vad de drabbats av.
Syftet med upproret är enkelt – att öka medvetenheten kring diastas på bred front och tvinga fram förändringsarbete.
– Mängder av mammor har ingen aning om vad de lider av. Vi vill att de ska veta. Det är absurt att så många går och lider utan att få gehör från vården. Vi behöver nationella riktlinjer, och vi behöver dem nu.
Två månader efter operationen rehabiliterar Caroline för fullt. För egen del ser hon fram emot att snart kunna bära sina barn igen. För Diastasupproret har resan bara börjat.
– Jag känner mig glad och jag trivs med min kropp igen. Men det är inte alla som kan bekosta det själva. Jag känner ett starkt driv i att få till en förändring.
Fotnot: Caroline och Linda har valt att inte framträda med efternamn.