Tisdagen den 28 februari 2012 var en helt vanlig dag i familjen Wimans liv. Casper och hans storasyster Ida blev på eftermiddagen hämtade på förskolan. På kvällen åt barnen middag tillsammans med mamma Maria och pappa Tomas hemma i huset på landsbygden, 20 minuters bilfärd från Nyköping.
På natten blev Casper hängig och på morgonen stannade Tomas hemma med barnen när Maria åkte till sitt arbete på Securitas i Studsvik. Tomas ringde till sjukvårds-rådgivningen och fick rådet att avvakta.
Men Casper blev snabbt mycket dålig.
– Han fick svårt att andas och jag fick inte kontakt med honom. Jag förstod att det var bråttom, berättar Tomas.
Tomas skyndade sig med att få in Casper och Ida i bilen. Ida minns att hennes pappa körde snabbt, mycket snabbt, och att hon tittade på sin lillebror.
– Jag var rädd när jag satt i bilen, säger hon.
Maria fick information via telefon, förstod allvaret och kom också till barnkliniken på Nyköpings lasarett.
– Där kom personal rusande från alla håll. De gjorde hjärt- och lungräddning på Casper. Jag, Tomas och Ida satt i en hög på golvet och bröt ihop. Men vi blev väl omhändertagna, de som inte arbetade med Casper tog hand om oss, säger Maria.
– När Casper blev sjuk hamnade jag i chock, som i en bubbla. Den bubblan levde jag i så länge Casper var på sjukhuset, fortsätter hon.
Personal på Nyköpings lasarett lyckades stabilisera Caspers tillstånd. Sedan fördes han med ambulanshelikopter Casper till barnintensiv-vårdsavdelningen i Solna. Tomas och Maria led under taxifärden dit, ovissheten var svår att uthärda.
Casper sövdes ner, fick blodtransfusioner och lades under ett par dygn i respirator. Läkarna uteslöt sjukdom efter sjukdom och kom slutligen fram till vad Casper drabbats av, att hans eget immunförsvar angrep de röda blodkropparna.
– Det är en sällsynt sjukdom. Ingen – varken vi eller andra vuxna i Caspers omgivning – hade kunnat ana det, säger Maria och Tomas.
Casper vårdades under en månad på sjukhus. Han flyttades – först från Solna till en vårdavdelning för patienter med blodsjukdomar på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, sedan till barnkliniken på Eskilstuna lasarett. Maria och Tomas var emot flytten till Sörmland.
– Men när vi väl landade i beslutet så kändes det bra. Vården här är lika bra. Och på många sätt känns det bättre att vara på ett mindre lasarett, där patienten och dess anhöriga blir mindre anonyma, säger Maria.
Ida togs under lillebrors sjukhusvistelse omhand av mor- och farföräldrar. Hon gick till förskolan, men besökte också Casper på sjukhuset.
– Vi ville att Ida skulle få ha en så normalt tillvaro som möjligt. Men vi ljög aldrig för henne . Hon visste precis hur allvarligt det var, säger Maria.
När Casper var färdigbehandlad på sjukhus fick han komma hem, men hade nedsatt immunförsvar. Han medicinerades under över ett år och går fortfarande på regelbundna provtagningar. Men Casper verkar inte ha tagit skada av varken sjukdom eller sjukhusvistelse.
– Han tycker om att besöka Nyköpings lasarett, tycker det är kul där bland sina favoritleksaker. Han kan till och med bli arg när han ser att vi bara åker förbi lasarettet, säger Maria och skrattar.
Hon och Tomas är i dag tacksamma och öser beröm över vård och personal, över kunskap och omtanke.
– Visst, det är synd att Nyköpings lasarett enbart har en dagvårdsavdelning. Men när vi behövde akut sjukvård så fanns den här. Vår son har en superunik sjukdom, men kunskap finns faktiskt på Nyköpings lasarett, säger Tomas.
Finns det risk för att Casper får återfall?
– Ja. Läkarna vet mycket, men ingen kan svara på hur stor risken är. Han kan hålla sig frisk en kort tid eller resten av livet, vi vet inte. Men vi håller honom under uppsikt, är extra observanta på signaler, säger Maria.
Nu har vardagen återvänt för familjen Wiman, men minnet av Caspers insjuknande finns kvar. Varje natt sover han sida vid sida med en nalle som han fick i ambulanshelikoptern.
– Att få vara nära Casper, hålla om honom, efter hans nära-döden-upplevelse – den känslan är svår att beskriva, säger Tomas.