Cecilias mor, Wilhelmina Rangstedt, föddes i Stockholm den 10 maj 1852 i Adolf Fredriks församling och döptes till Albertina Catharina Wilhelmina. Föräldrarna var fadern, skräddarmästaren Jacob Rangstedt från gården Rangsarve i Alva socken på Gotland och modern, Dorothea Elisabeth Stange, som var dotter till en lärare och privatskoleinnehavare i Kiel, Tyskland.
Wilhelminas föräldrar hade förlorat sitt första barn och Wilhelmina var deras andra barn. År 1854 föddes ytterligare en dotter, systern Johanna Mathilda Carolina.
Var och vart annat år flyttade den lilla skräddarfamiljen runt i de centrala delarna av Stockholm.
Föräldrarna dog förhållandevis unga. Fadern dog 1862 vid 43 års ålder och modern två år därefter vid 45 års ålder i mars månad 1864. Wilhelmina och hennes syster var endast elva och nio år när de blev föräldralösa. De flyttades till Tyska församlingen i Gamla stan och förmodligen hade deras tyska moder innan sin död ombesörjt så att döttrarna skulle få hjälp av Tyska kyrkan.
Redan 1865 kom 13-åriga Wilhelmina till den sörmländska gården Malmsnäs (gård under Eriksberg) i Stora Malm socken (Sörmland) för att arbeta som tjänsteflicka. Hon kom att stanna där i 17 år. Systern blev kvar i Stockholm och utbildade sig till småskolelärarinna. Först år 1882 sökte Wilhelmina sig från Malmsnäs och fick arbete på friherre Hermelins säteri Österby i Råby-Rekarne (Sörmland) som mejerska. Mejerskan var allmänt mycket respekterad i samhället och hade hög status på den tiden.
Under sommaren 1883, om inte tidigare, träffade Wilhelmina godsägaren Axel Altberg, som blivit änkling hösten innan, då hans unga hustru dött i barnsäng.
Möten mellan Axel och mejerskan Wilhelmina kom att resultera i en graviditet.
När Wilhelmina var havande i femte månaden lämnade hon sin anställning på Österby säteri och reste den 1 november 1883 till Stockholm. Där kom hon att bo på Östra Kyrkogatan 12 i Johannes församling hos snickaränkan och barnmorskan Anna Carlsson. I väntan på sitt barns födelse försörjde sig Wilhelmina som sömmerska.
Den 17 mars 1884 födde Wilhelmina ett flickebarn. Det var med största sannolikhet barnmorskan Anna Carlsson, som dagen efter gick till kyrkan i Jakob-Johannes församling för att låta döpa den nyfödda flickan till Cecilia Wilhelmina.
Det måste vara barnmorskan som gav Cecilia efternamnet Carlsson. Prästen hade i födelseboken noterat i kolumnen under särskilda omständigheter: Anna Carlsson. I födelseboken noterade också prästen oäkta, föräldrar okända, modern icke gift, 32 år.
Den 2 april 1884 lämnades det 16 dagar gamla flickebarnet till Allmänna Barnhuset i Stockholm mot en inlösen på 400 kronor, vilket var en vanlig summa vid den tiden, med uppgiften föräldrar okända. Här kan vi utgå från att den välbeställde barnafadern, Axel Altberg, betalade beloppet för att förbli okänd.
I Allmänna Barnhusets journal kan man läsa, att redan i juni 1884 fanns Cecilia hos en arbetarfamilj med två små barn i Hallarby, Litslena (Uppland).
Wilhelmina återvände till Södermanland efter sin dotters födelse och till Strands säteri i Jäders socken (Sörmland), där hon anställdes som förestånderska för mejeriet. Detta säteri hade tidigare ägts av Axel Altberg och säkert hade han ordnat en anställning där åt Wilhelmina.
Själv hade han efter försäljningen av Strands säteri köpt en annan egendom, det lilla anrika säteriet Arphus i Barva socken (Sörmland), bara några kilometer från Strand och sedan ytterligare en egendom, Grinda säteri i Lilla Malma (Sörmland), strax utanför Malmköping. Till Grinda flyttade Axel Altberg i november 1884 och precis ett år därefter anställda han Wilhelmina som mejerska på Grinda.
Wilhelminas längtan efter sin dotter blev för stark och hon kontaktade prästen i Lilla Malma och bad honom om hjälp att få sin dotter närmare sig. En skrivelse till Pastorsämbetet i Lilla Malma daterad den 8 november 1886 visar, att Cecilia flyttades från sin fosterfamilj i Litslena på barnets i denna församling bosatta moders begäran. Från den 1 december 1886 hade Wilhelmina bara några kilometer att gå från Grinda säteri till sin dotter hos den nya fosterfamiljen i Snösvad i Lilla Malma.
Wilhelmina skickade kläder och skor till Cecilia och iakttog säkert sin lilla dotter på avstånd, för hon upptäckte att de gåvor, som var avsedda för dottern kom fosterföräldrarnas barn tillgodo. Cecilia har senare berättat för sina egna barn, att om julaftnarna fick alla i fosterfamiljen julklappar utom hon.
1887 flyttade fosterfamiljen från Snösvad till Follökna i samma socken och nu blev avståndet till Grinda och Wilhelmina allt längre.
Detta med att dottern inte fick hennes gåvor och att familjen flyttade, fick Wilhelmina att agera. Hon begärde, att dottern skulle flyttas ytterligare en gång i november 1889 och fortfarande inom hennes hemförsamling. Cecilia hade då varit hos familjen i Snösvad och Follökna från 2 ½ år till 5 ½ år ålder, när hon åter rycktes upp. Kanske var det Wilhelmina som ordnade ett besök för dottern Cecilia hos fotografen David Högberg i Malmköping, för att åtminstone ha ett foto att betrakta, då avståndet till dottern blev längre. Cecilia kom att placeras hos ett äldre par i 50- 60-årsåldern.
En månad senare, i december 1889, gifte sig Axel Altberg med den adliga fröken Sofie Nordenfeldt från Björneborgs bruk, Värmland. Sofia var kusin med Axel Altbergs första hustru Anna. Deras mödrar var systrar och födda Biel.
Wilhelmina arbetade kvar i mejeriet på Grinda säteri. I november 1891 fick Sofie och Axel sitt första barn.
Säkert blev påfrestningen för stor för Wilhelmina och inte minst när det gällde hennes känslor för Axel. När det blev synligt att Sofie väntade deras andra barn, som skulle födas i januari 1893, sökte sig Wilhelmina från Grinda och fick anställning på Flens mejeri i oktober 1892.
I Flen stannade hon bara ett år, innan hon återvände till sin födelsestad Stockholm och kom långt från sin dotter.
1895 dog den senare fosterfadern och kaos rådde i familjen, som då bestod av ytterligare ett barn från Allmänna Barnhuset i Stockholm. Hustrun blev mycket förvirrad vid mannens död och familjens fosterbarn omplacerades. Cecilia kom till familjen och statkarlen Karl Fredrik Nyquist, som arbetade på Wiks säteri i Stigtomta (Sörmland), som ägdes av greve Hamilton. Cecilia hade hunnit bli 11 ½ år.
Allmänna Barnhusets rapport år 1896 om 12-åriga Cecilia: Flickan är ovanligt stor och utbildad för sin ålder. Wälartad och flitig".
Familjen Nyquist betraktade Cecilia som sin dotter och Cecilia i sin tur trivdes mycket bra i familjen. Hela sitt liv höll hon tät kontakt med dem. Cecilias barn kom att kalla fostermodern Hilda för mormor och Cecilia höll samma nära kontakt med fosterbröderna Einar och Edvin Nyquist i Nyköping.
14 år gammal konfirmerades Cecilia och nattvardskläderna i svart bekostades av Allmänna Barnhuset. Från 15 års ålder betraktades barnhusbarnen som självförsörjande och Allmänna Barnhusets plikt var uppfylld.
I november 1899 flyttade den 15 ½ -åriga Cecilia till Skillra prästgård i Stigtomta (Sörmland) för att arbeta som piga. 1901, efter två års tjänst, flyttade hon till Björnlunda och Björndals Pastorsboställe, där kyrkoherde Wendell levde och verkade. Där arbetade Cecilia som prästpiga i ett år.
Därefter packade hon väskan igen för en anställning som jungfru hos apotekare Frans Wilhelm Gerholm med hustru och fyra små barn i Björkvik. Hos apotekarfamiljen tycktes Cecilia trivas för där stannade hon i tre år.
I november 1905 flyttade Cecilia till Nävekvarn, där hon hade fått tjänst som husjungfru hos inspektor Uhrberg vid Näfveqvarns Bruk. Familjen hade fyra jungfrur.
Efter tre år i Nävekvarn hägrade staden Nyköping och Cecilia blev husa hos landssekreterare Wilhelm Fahlcrantz*) (f. 1859) och hans familj. Han tjänstgjorde hos landshövding Carl L A E Reutersköld. Wilhelm var en mycket trevlig och humoristisk man.
När herr och fru Fahlcrantz var i Stockholm på Konstindustriutställningen år 1909 skickade de ett vykort till Stiliga Cecilia hos Fahlcrantz, Nyköping. Helsningar! Skratta lagom! Tyrannerna. Vykortet kom fram.
Vänskapen med familjen Fahlcrantz varade och Cecilia kom att besöka dem med sina barn. Även med familjen Uhrberg, som flyttade till Stora Kungsladugården i Nyköping, höll Cecilia god kontakt genom åren.
Den 1 maj 1910 gifte sig Cecilia med Arvid Blixt, född i Floda (Sörmland), i S:t Nikolai kyrka i Nyköping, men inte förrän i oktober samma år slutade hon sin tjänst hos Fahlcrantz´ i Nyköping och flyttade till Nävekvarn, där hennes man Arvid bodde och arbetade. Han var traktorförare vid Nävekvarns bruk, en fin titel eftersom han var ensam på bruket om att ha gått från häst till traktor. Dessutom var han kassör i Lantarbetareförbundets avdelning 70.
Den 11 februari 1911 föddes deras första barn, sonen Birger, dottern Karin kom till världen den 3 februari 1914 och sladdbarnet Gertrud den 11 januari 1923.
Cecilia hade tidigt en dröm om att bli småskolelärarinna. Hon anade inte, att hennes okända moster, Johanna Matilda Karolina Rangstedt, var småskolelärarinna. Av ekonomiska skäl fick det förbli en dröm. Cecilia fick nöja sig med att leda söndagsskolan i Nävekvarns missionsförsamling och vara anordnare av alla spel och festligheter som detta förde med sig.
Cecilia var djup religiös och hade från mycket unga år arbetat i olika prästhem, vilket säkert kom att prägla henne. Hon tillhörde också Helgelseförbundet, ett missionssällskap, som arbetade för yttre och inre mission.
Cecilia förde en livlig korrespondens med missionärer i Kina och Afrika. När sedan missionärerna kom på besök till Nävekvarn bjöds de på kaffe i Cecilias kök och hennes barn kom att lära och höra mycket om avlägsna länder och dess folk.
När Cecilia hade gift sig och fått barn började hon söka sitt ursprung och tog kontakt med en präst i Stigtomta. Cecilias första tjänst var vid Skillra prästgård, Stigtomta och kanske hon kände denne präst. Prästen blev djup engagerad och mycket intresserad av att hjälpa Cecilia i sökandet och han lyckades väl.
Prästen tog bland annat hjälp av sin kollega i Lilla Malma socken. Där kunde kyrkohandlingarna upplysa om vem som var hennes okända föräldrar. Wilhelmina Rangstedt hade naturligtvis röjt sin identitet genom att ha fått sitt barn omplacerat till sin hemsocken och hon måste i förtroende ha berättat för prästen i Lilla Malma vem som var fadern, eftersom Cecilia fick veta detta.
Cecilia hade klippt ut nekrologer och en dödsannons över sin döde halvbror Axel Erik Akke Altberg, alias skådespelaren Eric Barclay.
Cecilia var mycket angelägen om att få träffa sin mor. Prästen i Stigtomta kontaktade Wilhelmina och de gjorde upp om ett möte i Färjestaden vid Bråviken. I sista stund ångrade sig Wilhelmina och inställde mötet. Cecilia var inte bitter, men mycket besviken på sin mor som inte ville träffa henne.
En gång tog dottern Karin mod till sig och ringde till en kvinna, med efternamnet Rangstedt i Stockholm. Karin presenterade sig som Wilhelmina Rangstedts dotterdotter, men blev snart bryskt upplyst med orden: - Fröken Rangstedt hade inga barn! Det var förmodligen Wilhelminas syster, som svarade så.
Wilhelmina Rangstedt dog i Stockholm 1918 och Cecilia har senare besökt moderns grav. I bouppteckningen för Wilhelmina fanns endast systern upptagen som arvtagare.
Cecilia hade fått veta att hennes far hade dött redan 1902 och hennes sökande började vid en senare tidpunkt. Hon har inte nämnt något om honom mer än hans namn.
Vid 56 års ålder blev Cecilia änka, då hennes man Arvid avled hösten 1940.
Familjen bodde då i ett rum och kök i ett hus i Hästhagen. Där hade de bott under åren. När Arvid dog tyckte man på bruket att bostaden var för stor för den kvarvarande familjen. Cecilia och den 17-åriga dottern Gertrud blev tvungna att flytta till ett spisrum i Morotstaden, som låg mitt i samhället Nävekvarn.
Trots knappa tillgångar unnade sig Cecilia ibland något lyxigt. Hon for till Bie kuranstalt i Floda socken alldeles själv för att dricka brunn och få kurbad. Innan hon for, ordnade hon med en bekant kvinna som tog hand om barnen och såg till att familjen fick sina måltider.
Cecilia var en sann humanist, ödmjuk och generös med stark kristen tro. Förutom sitt starka engagemang i missionsarbetet var hon alltid till hands när det gällde människor, som hade det svårt. Många var de besök hon gjorde hos äldre kvinnor och män, som behövde en hjälpande hand. Hon kunde komma för samtal och med en sockerkaka eller rabarber till kräm eller såg till att vederbörande fick huggen ved till sin spis. Hennes egna tillgångar vara knappa.
Det internationella hjälparbetet var nog hennes stora intresse. Insamlingsbössan fanns alltid till hands för Afrikas eller Kinas barn och Cecilias egna små besparingar gick alltid till missionen.
Christina Hjalmarson