Ja, så här var det att bli gammal, tänker hon. Jag är glad att jag kan göra någon nytta. De här strumpskaften ska få en ny fot. Jag förstår inte hur fort de nöter sönder strumporna. Barnbarnet Johan, Christinas yngsta, jobbar i hamnen i Oxelösund och är fortfarande ogift trots sina 24 år. Christinas döttrar kan sticka själva och hennes andra son Ernst är gift och får ju sina strumpor lagade av hustrun.
Under arbetets gång börjar minnena rulla fram i Charlottas tankar.
När hon föddes den 31 augusti 1814 bodde hennes föräldrar Pehr Pehrsson och Stina Andersdotter vid Bullersta och fadern var rättare. Rättare var en betydande person i arbetsstyrkan på gården. Charlotta döptes redan dagen därpå och faddrar blev flera eminenta personer, troligen sittande på första bänk i kyrkan, vilket kunde hända om man inte fått fatt i egna dopvittnen.
Faddrarna var: herr baron och landshövding med mera Ulfsparre, grevinnan fru Falkenberg, herr baron Georg Ulfsparre och fröken Wrangel.
På hösten bytte rättaren gård och familjen, far och mor samt Charlotta och två syskon, kom till Bönsta, Alla Helgona. Så gick flytten vidare till gården Spånga i Råby-Rönö. Där föddes tre syskon till, men två av dem dog 1823 och 1825 i kikhosta. Charlottas far dog av rötfeber 1827, då Charlotta var nästan fyllda 13 år.
Jag fick allt lära mig göra nytta tidigt, tänker hon där hon sitter i aprilsolen. När jag var sex år gammal, äldst i syskonskaran, fick jag passa mina småsyskon då mor var i ladugården vid Spånga och mjölkade, hon kallades lagårdsdeja. Då jag var nio år fick jag ut och tjäna hos en skräddare som barnflicka men det var också andra tunga sysslor för en liten flicka. En gång när skräddaren och jag skulle hämta vatten från källan, gick det illa och jag ramlade och blev liggande. Vi bar vattensån på en stång mellan oss då jag föll. Skräddaren fick bära mig hem. Jag låg till sängs en tid och fick krya på mig bäst jag kunde, för läkare var det inte tal om. Jag hade så gruvligt ont minns jag. När jag så blivit bättre skulle jag få en ny klänning och fick gå till en sömmerska. Då först upptäcktes att jag brutit revbenen och blivit sned i ena sidan. När jag var 15 år fick jag arbete som piga vid Täckhammars kvarn och där trivdes jag bra.
De ljuva ungdomsåren dyker upp i minnet där hon sitter med en hostande gamling vid sidan av sig. Olof var en klipsk yngling född vid Dalslöten i Råby. När han var sju år kom familjen till Grindstugan i Råby. Det var då som vi träffades. Olof gick minsann i apologistskolan i Nyköping, så torparson han var, ja som en katt bland hermelinerna, tänkte Charlotta. Han var stipendiat, som det kallades, både 1827 och 1828. Vi tog ut lysning och gifte oss den 27 december 1831 i Kila. Olof hade fått arbete som klockare och första ordinarie skollärare i den långsträckta socknen. Han fick ha undervisning två månader på varje plats med två månader ledigt om året. Den första platsen var Klockargården, den andra vid Ålberga vid kyrkan. Dit hade han en halv mil. Den tredje var Stavsjö, en mil bortom kyrkan, den fjärde vid Hustorp nästan framme i Kvarsebo, den femte vid Simastorp längst bort i västra änden av socknen.
Klockarebostaden var vid den gamla kyrkans plats vid Lundäng i östra delen av Kila socken. Marken tillhörde socknen och var rätt stor. Olof byggde en egen stuga. De hade en liten lagård med två kor, en kalv varje år, tre får och en gris. I Kilaån fick de fiska och hade en liten ökstock, enligt bouppteckningen. Så där kunde de lägga nät och fick både braxen, ål och gädda. Gräset fick de skörda runt den gamla kyrkoruinen. Torpet Lunden låg också där på backen. Där på backen hade också Eva Simberg en liten bostad. Hon var klockareänka sedan 1829 då hennes man dött i lungsot endast 41 år gammal. Hon fick hjälpa Charlotta när det hemska hände en januarikväll 1843.
Jag satt i min stuga på det gamla kyrkberget, hörde vinden vina i det stora trädet på backen. Vintern lät vänta på sig. Det hade varit milt i flera veckor, dimmigt och regnigt och himlen var fylld av mörka moln. Månen gav inget sken alls åt oss. Jag hade varit till lagården för kvällsgörat och väntade på att Olof skulle komma hem. Han var till kyrkan för en sockenstämma som alltid hölls på söndagarna efter högmässan. Han brukade få åka hästskjuts med en bonde fram till Lundängsgata och sedan gå den smala bron över Kilaån. Barnen sov gott på sina fårskinnsfällar. Det var en välsignelse att de kunde ha djuren till hjälp med både mat och ull till kläder. Lilla Hedda var nio år och duktig med både läsning och räkning och så den lilla allvarliga Carl-Peter som blivit sju och skulle vara stora karln nu när inte far var hemma. Båda var duktiga med garn och ull också. Vet ja vad det blir av dom?, tänkte Charlotta.
Så kom tankarna på de som gått bort. På glädjen när de fick sitt första barn, ett år efter att de gift sig. Till julen 1832 föddes Brita, men fick bara leva i 14 dagar då slaget kom och tog det lilla livet. Så föddes Hedda precis ett år senare och så Carl-Peter. Därefter Eric som fick leva ett halvår och Johan som blev fyra månader och dog förra året i februari. Men nu var hon i välsignat tillstånd igen och skulle föda i juli om hon räknat rätt. Det var ju så nytt, så hon hade inte hunnit berätta ännu för Olof att det var ett nytt litet liv på väg.
Oron tilltar, var är Olof? Barnen sover gott så jag tar en lykta med mig och går neråt vägen. Det är inte långt ner till Kilaån och bron vid Lundäng. Vattnet brusar och plötsligt ser jag några människor i mörkret. De bär upp något från den branta åbrinken. Hjärtat slår, kan det vara Olof?
Ja du milde, det är han. Han är livlös. Broräcke finns inte på den gamla bron och han har halkat i säger någon. Jag får hjälp hem av bonden vid Lundäng, Fredrik Olsson och hans hustru Stina Lisa. Olof blir lagd på en brits i salen. Barnen vaknar där de sovit i kökssoffan. Allt är en enda oreda. Som tur är kommer Eva Simberg in och hjälper mig. Hur vi sen lyckas klara oss, två klockareänkor med små barn, det är svårt att förstå. Men man hjälptes åt så gått det gick. Hedda fick vara duktig och se till lilla Christina som föddes i juli 1843, faderlös.
Vi fick lov att ha bouppteckning efter Olof och den gav ett underskott på 30 riksdaler. Jag fick ut och ta arbete på gårdarna och när jag gick hemåt om kvällen samlade jag ihop grenar och kvistar till att elda i spisen för att få någon värme. Det var tur att Olof byggt stugan så rejäl som den var och att vi fick bo kvar med socknens hjälp. I Kila gamla kyrka på berget fick vi ha foder åt djuren.
Hedda flyttade hemifrån 1851 när hon var nästan 17 år och blev piga vid Råsta och sen vid Jäder i Lunda. Från att ha varit i Nyköping några år kom hon till Täckhammars stora gods och var huspiga i fem år. Så flyttade hon åter till stan och fick hyra ett rum på Väster. Där bor hon kvar ännu och arbetar som väverska. Jag har bott hos henne ganska mycket då jag varit lite för krasslig att bo i Kila. Det är bara hon som lever nu av mina barn, när vi skriver 1907. Tänk att jag också skulle få uppleva ett hundraårsskifte.
Carl-Peter flyttade 1851 till Lunda och sen till Kvarsebo några år. Han lärde sig till skräddare. 1873 gifte han sig med Ulrika Skalm som var född i Halla. Hon arbetade vid Ålberga när de träffades och det var en glädje för mig. 1883 köpte de Nystugan på en bit mark vid Stavstugan, strax intill Spatorp där Christina bodde med sin familj. Carl-Peter var en duktig skräddare i socknen, men när han bara var 50 år blev han som vi säger lite borta i huvudet. Han fick då för sig att han inte skulle äta, för se det var syndigt. Han dog 1901 vid Nystugan och stackars Ulrika bor ensam kvar.
Christina min lilla ögontröst, flyttade hemifrån 1862 till Nyköping och sen till Tuna i Bärbo där hon träffade sin kärlek, Carl-Gustav Sandström. De gifte sig 1869 och fick sex barn. Alla utom den förstfödde Karl Oskar lever och har hälsan. De bodde vid Spatorp i Kila när barnen föddes, men Christina gick bort 1894 och nu bor Carl-Gustav och barnen vid Råsta. Det var många som dog i influensan. Christina blev ju bara 50 år. Jag har hittills fått åtta barnbarn och det är en glädje att tänka på.
Charlotta har blivit trött och solen lyser inte längre in genom de stora fönstren på fattiggården vid Emtnäs.
"Jag tror jag går in och knyter mej en stund" säger hon till gamlingen bredvid sig och går långsamt in och lägger sig på sin säng i kvinnosalen. Det är en ganska ny järnsäng och hon gläds åt den mjuka madrassen. Det är skönt att få vila tänker hon och undrar när Vår Herre ska komma och hämta hem henne. Hon är hel och ren och har sitt eget vackra broderade linne i sängen, det känns bra. Det är den 29 april 1907.