Charmade i chiffong
Det är lätt att hitta ord för Music Queens i går kväll. Dessa tre damer blandar schlagers och klassiskt lättlyssnat på ett vinnande sätt. Och de har hittat en utåtriktad stil med stor aftontoalett, pärlor, håruppsättningar, glitter och lite glamour.
Två små invändningar kan dock klaras av direkt. Den ena handlar om att stilen utlovar mer av den stora världen än de riktigt kan eller vågar utstråla. Eller också är det deras entré med cigaretter (ej tända) i halvmeterlånga munstycken som signalerar mer av grande dame eller rent av femme fatale än de sedan vill leva upp till.
Sådant spelar ingen större roll, men helheten skulle vinna på en tydligare känsla av att de vuxit in i de drottningrollerna.
Den andra gäller det de säger om världsläget och tiden musiken är ifrån. Idén är utmärkt och de gör det bra, turvis så alla tre får deltaga. Men det märks att någon annan har skrivit orden åt dem, ord som inte ligger riktigt väl till i deras munnar. Kanske skulle de släppa manus och tala fritt, lika fritt och bra som de presenterar styckena.
Nog om detta, för i musikens värld bjöd de på furstlig underhållning i småformat och mycket som numera sällan eller aldrig spelas. Det finns ju ingen restaurangmusik längre värd namnet, och i radio står Drömmar av silver, drömmar av guld på undantag.
Men nu fick den sången sin givna plats liksom Sune Waldimirs Det började med ett glas champagne, en vals där flöjten i sitt låga, sensuella läge antydde vad bubbeldrycken och den trestegade dansen kunde leda till för kärlekskomplikationer.
Detta var Zarah Leanders sång 1936, men Maria Hulthén avstod från alla härmningsförsök och sjöng rakt och rent, lite glittrigt operettigt i rösten men i grund naturligt och oförfalskat.
I Leanders slagnummer Vill ni se en stjärna nöjde hon sig med att bara bokstavligen spela förstafiolen i lekfull konkurrens med sin flöjtkollega, Ann Östling.
Mer än kärleksfullt gnabb medan de spelade blev det inte. Och tur är väl det, för Östling var inte att leka med när hon fick spela flöjt. I gamla nostalgiska Lysmask-idyll fick vi höra henne lägga till de läckraste girlander runt melodins toner.
I avslutande Thanks for the memory var det flöjten som höll ut sista tonen till kvällens sext-ackord.
Och i de båda mellanspelen av Jacques Ibert fick vi njuta av hennes förnämliga franska stämningar, först melankoliska, sedan sturska och mer utåtriktade. Professorerna Schaub och Ehrenlood må vara stolta över sin elev.
Pia Alsins flytande och flyhänta harpspel hade vi då redan glatt oss åt en bra stund. Men här imponerade hon stort i det snirkliga ackompanjemanget.
Harpa verkar annars vara ett svårt instrument med sin känsliga direktkontakt med vibrerande strängar och så de sju pedalerna som alltid måste stå i rätt läge av de tre tänkbara. För Pia Alsin var sådant passerade stadier, det hörde vi också i hennes harpsolo Torna a Sorriento.
Ett problem för Music Queens är att det förutom Ibert inte finns så mycket originalmusik för deras sättning. Men det löser de genom att skriva eller arrangera själva.
Och av alla arrangemang jag hört av Sven Skölds Sommar hör gårdagens till de verkligt bättre. De inledande svaga ackorden klingade helt rätt på harpan, och sedan turades fiolen och flöjten lyckligt om att spela melodin. I den rörliga mellandelen fick flöjten förstås ta merparten av det sommardansanta med hjälp av pizzikaton från fiolen.
Töntigt men med oemotståndlig K-märkning var Mambo Layett av en viss Bror Christoffersson, i dag okänd men upphovsman till en klämmig reklamsång för en klädfirmas modeplagg.
Våren är här, löd texten med följande rimsmide: Se vilka färger, allas ögon snärjer, fulländat skuren, smeker figuren.
Så jobbar vi med nyheter