Men vänta bara till slöjdansen. Då är det chock, inget orientaliskt alls. Här är den scenen som ett stegrat gruppvåld mot Salome, som förnedras av alla hånfulla män medan hennes styvfar glatt ser på och kröner med att binda för hennes ansikte och stoppa en frukt i hennes mun och sedan bita av och i praktiken kyssa sin styvdotter.
Efter denna skändning känns det nästan rimligt att hon får vad hon vill.
Denna läsart ställer sig därmed på alla utnyttjade kvinnors sida från kung David och Batseba till Ghadaffi och hans tvångsharem med unga flickor. Plus alla andra offer som forever förblir namnlösa i sexhandeln.
Handlingen är förstås flyttad till vår tid eller snarare en 50-tal med ett hus i stål, glas och betong. Lagt i ett svart månlandskap av sten av kyla och krossad sten. Männen super champagne och roar sig med snortande lyxhoror och miljön är svinrik med vräkig konst och dyrbara möbler.
Vi är långt ifrån Freud och psykoanalys av hysteriska kvinnor. Och var kungen är kung framgår inte, inte heller varför han verkar gå i röd pyjamas medan hustrun är utstyrd i jätteperuk, och dräkt i guld och silver, lite likt samtida tavlor av Moreau och Klimt.
Felet är att denna opera ska utspela sig på biblisk tid. Johannes döparen är fånge hos kung Herodes, som gift sig med sin brors hustru Herodias och fått den vackra styvdottern Salome på köpet, tror han.
I Stockholm förblir det obegripligt varför denne festprisse har en profet fängslad i en jordkällare. En man som predikar bot och bättring och smädar folk för deras omoraliska leverne. Josef Wagner lyckas ändå med mäktig röst engagera mig, samtidigt som vi i dag förstås ska vara rädda för fanatiker som han.
Och det tar sig trots allt när Marianne Eklöf får hånskratta som hämnd på sin man. Och Niklas Björling Rygert växer i den rollen och ser ut som ett expressionistiskt skrikande ansikte innan han faller till marken av spastiska ryckningar. Starkt!
Inte ens Nina Stemme lyckas se trovärdig ut i början som Salome, men det är fint tänkt att hon verkar kippa efter luft, instängd som hon är i husets akvarium med en sjuk familjesituation.
Men från och med dansen ger jag mig, och i den långa slutscenens kärleksdöd blir hon en gripande, kränkt tonårsflicka och omfamnar den döda kroppen av den enda man hon fängslats av men inte fick. Mycket starkt spelat och sjunget till Hovkapellets vrål av dissonant skärande ackord.
Fride Jansson